Min och Svenska riksdagsgruppens linje är i detta fall solklar. Vasa centralsjukhus måste vara ett sjukhus med fulljour även framledes
Senaste veckas regeringskris hör till något av det mest spektakulära jag upplevt under min tid i politiken. Aldrig tidigare har jag sett landets statsminister i direktsändning hota med att upplösa sin regering och gå till presidenten, ifall han inte får sin vilja igenom. Krisen löste sig som vi vet natten till lördag för en vecka sedan, och nu denna vecka har vi febrilt försökt få klarhet i vad regeringen egentligen fattat beslut om.
Utgångsläget är klart. Landet skall i framtiden delas in i 18 så kallade självstyrelseområden, som motsvarar dagens landskap. Därmed är det klart att landskapet Österbotten som sträcker sig från Kronoby i norr till Kristinestad i söder bör vara ett av dessa. Av dessa aderton områden skall femton utgöra egna vårdområden. De övriga tre självstyrelseområdena kommer att åläggas att sköta sin vård i samarbete med något annat av de femton vårdområdena. Av de femton vårdområdena skall tolv ha ett sjukhus med det som regeringen kallar ”full jour”. Inte underligt att folk inte hänger med! Bl.a. Yle har visat kartor där dessa områden och sjukhus ritats ut. På de kartorna hör inte Vasa centralsjukhus till dem som klassas till full-jour sjukhus. Vi vet inte heller med säkerhet vilka de femton självstyrelseområden är som får egna vårdområden! Det är verkligen helt obegripligt varför regeringen väljer att göra skillnad mellan de olika självstyrelseområdena och vårdområdena redan från början genom att dela in dem i något slags A och B områden. Min och Svenska riksdagsgruppens linje är i detta fall solklar. Vasa centralsjukhus måste vara ett sjukhus med fulljour även framledes. D.v.s. den verksamhet man i stort bedriver idag inkluderande förlossningar och akutkirurgi etc måste fortsätta.
Så mycket har jag ändå lärt mig i politiken att inget får tas för givet. Det var bra att minister Rehula i veckan besökte Vasa och bedyrade att han nog tror på fortsatt förlossningsverksamhet. Men samtidigt oroväckande att han inte kunde ge klart besked om VCS är ett av de tolv fulljoursjukhusen eller inte.
Överhuvudtaget är regeringens inställning till sjukhusen överlag nu mycket oklar. Det förefaller som om man är beredd att göra en kraftig sjukhusslakt för att nå inbesparingsmålet på 3 miljarder € i framtiden. Patientperspektivet lyser långt med sin frånvaro. Då vi tittar på Sverige så finns där drygt 60 sjukhus med dygnet runt verksamhet och över 90 sjukhus totalt! Klart att vi i Finland inte klarar oss med vare sig tolv eller femton sjukhus. Också de tidigare kretssjukhusen kommer att behövas i vårdpaletten och dygnet runt allmän jour kommer också framöver att behövas på många orter, bl.a. i Jakobstad. Idag finns de på ca 60 orter i landet. Men regeringen har inte ännu gett några besked om dessa. Jag befarar att man också där tänkt sig en radikal nedskärning.
Det som också stör i debatten nu, är att det talas väldigt litet om patienten och hur servicen skall fungera i praktiken. Socialvården och primärvården och det förebyggande arbetet nämns nästan inte alls. Och då var det där allt började för ett antal år sedan. Primärvården skulle göras rättvis och jämlik.
Vi behöver en vårdreform, men en genomtänkt och klok sådan. Där tillgången till jämlik vård kan tryggas, där de språkliga rättigheterna beaktas i praktiken och där regionerna egna styrkor tas tillvara. En reform som också ger valmöjligheter, där såväl den privata som tredje sektorn har en roll, men där det offentliga bär det genomgripande ansvaret för att medborgarna får vård och service i livets alla skeden.
