I torsdags strax innan frågetimmen kom ändå beskedet från regeringspartierna, att det nya förslaget till valfrihetslag ska sändas på utlåtanderunda. Men tro mig, vi har inte ännu sett sista avsnittet i denna följetongen. Blå framtid har intagit statisten roll i denna kamp som gäller en kombination av Centerns hett efterlängtade landskapsmodell och Samlingspartiets lika mycket önskade breda valfrihet i vården. Det hela handlar egentligen om en nästintill hopplös ekvation. Mitt tydliga råd skulle vara att ta några steg tillbaka, sätta vården och människan i fokus, inte vårdens administration eller det egna partiets agenda.
Jag är nämligen inte det minsta förvånad att människor runt om i vårt land inte längre hänger med. Vart försvann allt tal om målen med vårdreformen? Det handlade ursprungligen om att vi behöver en reform som leder till större jämlikhet för finländarna att få vård, att smidigare få tid till läkare och ett gränslöst samarbete mellan olika vårdenheter så att patienten inte bollas från ställe till annat. Det vi brukar kalla för fungerande vårdkedjor. Och så handlade det om att på sikt nå en inbesparing i den offentliga ekonomin på tre miljarder euro. Den senaste tiden har jag inte hört många ord från regeringshåll om dessa mål. Istället har man talat om bredden av valfriheten och hur mycket specialsjukvård man ska kunna välja med något man kallar kundsedel. Men här haltar regeringens logik betänkligt. För samtidigt som man vill utöka vårdsedlar till olika operationer, så vill man förbjuda de mindre sjukhusen att fortsätta med fungerande dagkirurgi.
Det är obegripligt att Centern med öppna ögon är beredd att köra ner mindre sjukhus runtom i landet. Orter som Kemi, Torneå, Forssa, Varkaus gör Jakobstad gott sällskap, och jag kan försäkra att missnöjet är stort även där. Lika obegripligt är det att Samlingspartiet verkar ha tappat plånboken på vägen, och är villigt att öppna marknaden samtidigt som man i praktiken försvårar den privata sektorns möjligheter att etablera sig på andra än centralorterna. När samma regelverk ska gälla för såväl våra offentliga sjukhus som för privata vården, så leder regeringens nuvarande centraliseringsiver till att bara centralorterna i landskapen i framtiden kommer att kunna ha en bredare palett av service då det gäller operationer eller åtgärder som kräver narkos.
Nu borde man skjuta upp delar av reformen, så att hela vårdreformen skulle gå i takt, och så att man kan få en klarhet i vem som får operera vad och var. Att eftersträva bättre tillgång till vård, men samtidigt stänga mindre sjukhus gör att ekvationen på inget sätt går ihop och det har jag försökt få regeringen att inse under de senaste veckorna. Mitt främsta intresse är inte att få se fler avsnitt i regeringens serie med många svängar. Mitt intresse är att folk ska får tillgång till kvalitativ, god och jämlik vård då de behöver den.
Anna-Maja Henriksson
Riksdagsledamot, partiordförande
SFP
