Kalender

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kolumn, ÅU: Hur länge sitter regeringen kvar ?

28.12.2017 kl. 10:30
Ett intensivt år med många politiska vändningar börjar vara till ända. Under sommaren fick vi se Sannfinländarna splittras och regeringen Sipilä hamna in i en tillfällig regeringskris. Sannfinländarnas dåvarande ordförande Timo Soini lyckades med konststycket att överge sitt eget parti bara någon vecka efter att han i sin blogg bedyrat att han aldrig kunde tänka sig något sådant. Alla tiders kappvändning var ett faktum.

Finländarna fick också beskåda ett märkligt drama med statsministerns U-sväng då han var på väg till presidenten för att lämna in regeringens avskedsansökan.  Historien om en statssekreterare som baxades in i bakluckan vid statsministerns tjänstebostad Villa Bjälbo var pricken på i. Vi är många som har gapat med förvåningens finger i häpnadens mun. Resultatet av allt detta är att vi nu sitter med en regering, där det nyligen registrerade partiet Blå framtid har fem ministerposter samt talmansposten, samtidigt som dess sammanlagda stöd i opinionsmätningarna ligger runt 1,5 procent. Inte att undra på att många frågar hur detta är möjligt. Också nu under juldagarna har jag fått svara på frågan i flere olika sammanhang, och varför vi inte gör något åt saken.

Frågan är berättigad. Att mänskor ställer den, vittnar också om att man upplever det djupt orättvist att ett parti som inte prövat sitt understöd i val, ska kunna ha så mycket politisk makt. För det är ju så att det är i regeringen de flesta beslut fattas. Regeringens förslag ändrar sällan till några större delar under riksdagsbehandlingen, ifall det inte finns klara grundlagsproblem.

I samband med regeringskrisen i juni, valde statsminister Sipilä alltså att inte begära regeringens avsked. Man fortsatte som om inget hänt, med samma regeringsprogram men med den skillnaden att gruppen Nytt alternativ (senare De blå) med tjugo ledamöter ersatte den sannfinländska riksdagsgruppen som haft trettiosju ledamöter. Regeringens majoritet i riksdagen sjönk därmed från 123 till 106 ledamöter. Riksdagsvalet 2015 är fortfarande det val, som är avgörande för vilka ledamöter som blivit invalda för mandatperioden 2015-2019. Så länge som regeringen har en majoritet av ledamöter (fler än 100) bakom sig, så länge kan den sitta kvar. Det är också det enkla svaret på frågan, hur det är möjligt att detta kan få fortgå. Sedan är det en annan sak att Soini säkert spelade sina kort optimalt. För honom var det centrala att för egen del få fortsätta som utrikesminister och samtidigt trygga alla de övriga tidigare sannfinländska ministrarnas fortsatta mandat. Och det gick såväl Centern som Samlingspartiet med på. Därför ser det ut som det ser ut, och därför kan oppositionen som nu har 94 ledamöter tillsammans inte fälla regeringen på egen hand.

Men det är klart att inte heller nästa år kommer att vara enkelt för regeringen. Det är oklart vad det kommer att bli av vårdreformen, vars beredning har präglats av partipolitiska passioner. Centern vill ha landskap och samlingspartiet vill ha en mycket omfattande valfrihet. I juni gav grundlagsutskottet en total knock-out åt regeringens förra valfrihetsmodell. Beredningen av regeringens nya modell har under hösten varit allt annat än smärtfri. Nu strax innan jul fick vi dock höra att man inom regeringen är överens. Vi har hört samma många gånger tidigare, bara för att senare få skåda nya bråk inom regeringen. Ibland har regeringspartierna till och med varit oense om vad man kommit överens om. Så min starka tippning är att vi inte hört sista ordet om vård- och landskapsreformen ännu.

Ett annat område som kommer att vålla problem för regeringen är EU-politiken. Finland är EU:s ordförandeland under senare halvan av 2019. EU-ordförandeskapet är en unik möjlighet att påverka EU:s riktning, särkilt för mindre medlemsländer.  Det betyder att förberedelserna inför vårt ordförandeskap borde ligga i fokus. Samtidigt vet vi tyvärr att från att ha varit ett av EU:s aktivaste medlemsländer har Finland under denna regering blivit närmaste en passiv spelare. Saken blir definitivt inte bättre av att vår nuvarande europaminister Sampo Terho själv i grunden är EU-kritisk. Och om man sätter bocken till trädgårdsmästare, ja då vet vi hur det brukar gå.

Vi vet också att regeringars inre samarbete överlag brukar bli sämre då nästa riksdagsval börjar närma sig. Man kan alltså berättigat fråga vad denna regerings funktionsduglighet kommer att vara under nästa år? Jag tror inte vi kommer att se några större framgångar, utan vid sin höjd kommer regeringen att svajande klamra sig vid makten tills nästa val. Eventuellt kommer inte ens det att lyckas.

 

Anna-Maja Henriksson

SFP:s ordförande, riksdagsledamot

Bloggen
Riksdagen SFP RKP