Om det är något de senaste åren lärt oss är det att ingenting ska tas för givet. Det som igår ansågs självklart, kan i morgon vara något helt annat. Det gäller att se om sitt hus då tiderna är goda och att förbereda sig för eventuella stormar så att man står stadigt om det värsta tänkbara ovädret slår till.
Det är inte bara rättsstaten vi behöver värna och stärka inför eventuella kommande hot. Vi behöver även tänka till ordentligt då det gäller det svenska i Finland. Vi behöver inte gå längre än till den senaste riksdagsperioden, då språkklimatet hastigt blev sämre, anslagen till Folktinget skars ner, Vasa centralsjukhus fulljour mötte på totalt motstånd av regeringen Sipilä, och man ville införa försök med att göra svenskan frivillig i den grundläggande utbildningen. Idag kan vi tack och lov säga att alla dessa saker är skötta, språkklimatet har blivit bättre och snart kommer regeringen att anta en ny uppdaterad nationalspråksstrategi. Jag kan redan glänta på dörren och säga att den kommer att innehålla förslag till åtgärder för att stärka svenskan och det tvåspråkiga Finland.
Men det finns ändå saker som bekymrar mig och ger mig en rentav obehaglig känsla i maggropen. Varför? Jo, för att det finns några ben som det svenska i Finland vilar på som behöver värnas särskilt mycket. Det är skolan och utbildningen, våra institutioner samt tillgången till media på svenska. Speciellt det sistnämnda oroar mig.
Nyheten om att Svensk Presstjänst går i graven vid årsskiftet damp ner som bomb ungefär samtidigt som vi fick veta att rektorn vid Åbo Akademi sagts upp. Dessa har naturligtvis inget samband men bägge händelserna väckte uppmärksamhet. Dock så att nyheten om SPT snabbt förpassades till baksätet. Istället fick vi veta att VBL och ÖT söker nya reportrar till Helsingfors. Lite tidigare hade vi fått veta att HBL skulle anställa en handfull journalister till. Det är säkert bra. Läsarna i hela Svenskfinland måste få en tillräcklig rapportering av vad som sker på den inrikespolitiska arenan.
Då man drog sig ur FNB och grundade SPT, var väl avsikten just att erbjuda tillräckligt med bevakning av det som sker på riksplanet och att göra det tillsammans. För mig och för den stora allmänheten har det förblivit oklart varför våra finlandssvenska tidningshus nu väljer den väg man valt.
Risken nu är naturligtvis att då det gemensamma innehållet i våra regionala tidningar försvinner, så uttunnas också en del av det kitt som binder samman Svenskfinland, eller som åtminstone funnits där och gett gemensamma läsupplevelser.
Som minoritet är vi beroende av varandra, oberoende av var vi bor. Vi behöver förstå de delvis olika verkligheter vi lever i - från Karleby och Larsmo i norr via Vasa och Kristinestad till Åbo och Pargas samt vidare till Västnyland, Helsingfors och Östnyland - för att också se de många frågor som förenar oss. Svenska Yle har här lyckats rätt bra, det är min ärliga uppfattning. Finns det möjligheter till ett djupare samarbete i framtiden mellan våra media-aktörer på svenska - så att resultatet skulle stärka ”kittet”? Eller är var och en aktör inriktad på att bara sköta sin egen kundkrets? Svaret på den frågan avgör hur stor domänförlust nedläggningen av SPT i verkligheten blir.
Diskussionen om hur vi stärker det svenska i Finland är viktig. Låt oss fördjupa den.
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister, partiordförande SFP
