Hur ädla tankar man än har om idrotten är det naivt att tro att idrott och politik, i synnerhet på det internationella planet, inte skulle ha ett intimt samband. Stora internationella idrottsevenemang, som olympiska spel och världsmästerskap, används på ett effektivt och smart sätt av politiska ledare för att befästa bilden av dem själva, dels som en del av folket och dels som nationens oumbärliga fadersfigurer. I ett historiskt perspektiv verkar det klart att ju auktoritärare regim, dess tydligare är strävan att utnyttja idrotten för att stärka den egna ställningen.
Samtidigt är det klart att vi har väldigt mycket att förlora på att ”politisera” idrotten. Vi måste till varje pris se till att inte förstöra de fina möjligheter internationell idrott har att fungera som brobyggare mellan människor, kulturer och nationer. Därför är det viktigt att vi tar lärdom av debatten om Vitrysslands vara eller icke-vara som värdnation 2014. För att förhindra att liknande situationer uppstår igen skulle det vara viktigt att internationella grenförbund i framtiden, i god tid innan beslut om värdskap fattas, noggrant utvärderar om ansökarnationer uppfyller t.ex. den olympiska rörelsens grundvärderingar – respekt för människovärdet och universella etiska principer. Om svaret är nekande borde ansökningar från länder som inte respekterar dessa principer överhuvudtaget inte tas i beaktande.I fallet Vitryssland är Lukaschenka-regimens brott mot det egna folket av den kalibern att ett fråntagande av hockey-VM värdskapet 2014 är befogat, ifall inte uppenbara förbättringar görs i rask takt då det gäller respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. En sådan linjedragning skulle också sända en tydlig signal till ledarna i andra länder om att hemmaplan beträffande mänskliga rättigheter måste vara i skick innan man kan hoppas på att få stå tillsammans med idrottsstjärnorna i strålkastarnas ljus.
Kolumn i Sydin 19.5.2012