Tal vid Ekonomiska samfundets möte -

Nyheterna från regeringsarbetet har de senaste tiderna präglats av ekonomi och den beredning av ramarna för statsfinanserna som regeringen varit upptagen med. - Det kan för övrigt noteras att sensommarens s.k. budgetrior, som i årtionden fångat stor uppmärksamhet i medierna, i betydelse för den ekonomiska politiken har ersatts just av dessa ramförhandlingar som förs den här tiden av året.

Trots att de ekonomiska utsikterna den allra senaste tiden i någon mån kanske ljusnat kvarstår de problem den europeiska skuldsättningen skapat, för Europa, för EU:s svagaste medlemsländer, men nog också för Finland. Den ekonomiska politiken kommer nog att dominera agendan både nationellt och i Europa för en ganska lång tid framöver.
Det gör att vi i vårt land, inom stat och kommun, lika väl som inom företag och också beträffande enskilda har all anledning att med alla möjliga medel försöka främja tillväxt i ekonomin. Tillväxt skapar jobb, jobb ger lön, löner ger skatter. Dagens samhällsdebatt är mycket fokuserad på välfärd, viktigt för samhället och människorna. Men i debatten om välfärden glöms inte sällan kopplingen just till tillväxt och jobb. Som kommande från en bygd där företagsamhet alltid stått högt i kurs är jag anhängare av sentensen "Endast framgångsrika företag skapar välfärd".

Tillväxt skapas av framgångsrika företag. Företag kan växa och vara framgångsrika - och ge jobb! - i en omgivning och i en kultur som har ett klart, transparent och förutsägbart regelverk, som stimulerar till risktagande och som ger dem i vilkas fall risken realiseras en ny chans. Där ligger den centrala grund för marknadsekonomin, marknadsekonomin som är basen för att skapa de framgångsrika företag som skapar välfärd. Det skall vara tillåtet att lyckas! Det vinner vi alla på.

De beslut regeringen fattade senaste vecka, strävar också till tillväxt. Vi måste höja sysselsättningsgraden och förlänga tiden i arbetslivet. Då vi lever allt längre är det naturligt att vi också skall jobba längre. Det behövs också mera morötter för de långtidsarbetslösa att söka sig till jobb, och klara satsningar på minskande av ungdomsarbetslösheten. Statens upplåningsspiral måste stävjas, och i det talkot få vi alla ta del. 

Vad den ekonomiska debatten kanske inte alltid kommer i håg är att rättssamhället är en av hörnstenarna i marknadsekonomin. Men många av dem eller de företag som sökt sig ut på nya marknader utanför vår världsdel, kanske t.o.m. bara utanför Norden, har fått erfara att transparens och förutsägbarhet i regelverken inte alls är den självklarhet som man, på basen av erfarenheterna hemifrån väntar sig. Att myndigheternas beslut bygger på lag och att domstolarna är oberoende är centrala delar av det rättssamhälle som är viktigt för medborgarna lika väl som för företag. "Glädjebudskapet" i The rule of law, rättssamhället, är alltid värt att sprida. Liksom det att Finland - och Norden - är rättssamhälle,, också kan ses som en konkurrensfaktor när det gäller företags beslut om etablering. Jag känner inte till i vilken utsträckning argumentet kommer till användning i försöken att locka företag från andra länder till etablering hos oss. Kunde vara värt att göra.

Där rättssamhällets principer inte råder, finns inte heller förutsättningar för ett annat av marknadsekonomins centrala drag, en klanderfritt fungerande fri konkurrens. Den som etablerar sig eller verkar på nya marknader gör självfallet alltid en riskbedömning, omfattande också den politiska risken. Här är bedömningen av oväld i myndigheternas och domstolarnas verksamhet en viktig del, aktuell t.ex. vid lösning av avtalsmässiga eller rent juridiska konflikter. Korruption är ett område som också brukar ägnas uppmärksamhet vid en sådan riskbedömning. I debatten hos oss nämns frågan ofta endast ur kriminalpolitisk synvinkel. Minst lika viktigt är att se att korruption är ett hot mot den fria konkurrensen. Låt mig här påminna om det program om bekämpning av svart ekonomi som regeringen godkände i januari detta år. Programmet består av 22 konkreta åtgärdsförslag, och har just som mål att bekämpa ogräsen i företagsvärlden, som drar mattan under de företag som håller sig på den lagliga vägen. Ärligt företagande skall löna sig, de oärliga skall få allt svårare att verka.

Under den tid jag har suttit på justitieministeriet har jag ofta mötts av kommentarer om en paragrafdjungel som många människor och också många företag tycker sig se. "Allting har blivit så komplicerat" är en kommentar man inte sällan hör. Med det påståendet kombineras klagomål över att regelverket är svårförståeligt.

Helt fel har de som säger så nog inte. Vi lever i en ganska komplicerad värld, också ur juridisk synvinkel. Samtidigt tror jag en erfarenhet som justitieministrar gjort i flera decennier är att samtidigt som det klagas över den strida strömmen av ny lagstiftning framförs krav på andra, nya regler - inte sällan av samma person eller samma intressegrupper. Inställningen varierar beroende på vilken roll ifrågavarande står för!

Men det är självfallet viktigt att lagstiftningen är så klar som möjligt, både i fråga om innehåll och form. Rent generellt är det inte fel att hävda att lagberedningen i Finland allmänt taget i internationell jämförelse nog står på minst en hygglig nivå. - Nu talar jag inte bara för min sjuka mor; justitieministeriet står endast för en del av all lagberedning, fackministerierna svarar för den på sina respektive områden. På justitieminsteriet är det idag knappt 80 tjänstemän som sysslar med direkt lagberedning, men oftast har de samtidigt ytterligare uppgifter. Enligt beräkningar gjorda av ministerierna år 2008 och 2010, uppgår den totala arbetstiden som används direkt till lagberedning enbart till 7 % av ministeriernas sammanlagda arbetsinsatser. Det är klart att vi här har en gemensam utmaning. Skall lagberedningen framöver hålla god nivå, finns det inte utrymme för nedskärningar bland personer, som är kompetenta i lagberedning.

Finlands inträde i den europeiska unionen innebar, som vi alla vet, stora förändringar också inom lagstiftningen och förde med sig ett regelverk som till sin omfattning är, försiktigt sagt, mycket betydande. Enligt den senaste undersökningen gjord år 2010 anknyter cirka 40 % av regeringens propositioner till riksdagen på något sätt till Europeiska Unionen. Exakta utredningar om den verkliga betydelsen av unionen för vår lagstiftning finns inte till förfogande. Vi kan endast säga att den varierar ganska mycket mellan olika rättsområden. Unionen inverkar särskilt mycket till exempel på konkurrensrätt, konsumentskydd, jordbruk och miljövård.

Också annanstans i Europa diskuterar man regleringens omfattning och komplexitet. Insikten finns om behovet av bättre reglering. Inom ramen för EU med medverkan också av OECD har det funnits ett omfattande program "better regulation" i vilket också Finland deltagit. I det arbetet har förutom myndigheter och lagberedare deltagit företrädare också för näringsliv och intresseorganisationer.

I programmet för den nu sittande regeringen konstateras att

Åtgärdsprogrammet för en bättre reglering fortsätter i syfte att övervinna kvalitetsproblemen inom lagberedningen. Statsrådets procedurer för en god lagstiftningsprocess, vilka stakats ut i projektet Smidigare lagberedning, tas i bruk. Inom ministerierna ökas de resurser som används för lagberedningen. Författningsspråket ska utvecklas. Öppen växelverkan, alternativa regleringssätt och bedömningen av effektiviteten effektiviseras. Det utarbetas en lagstiftningsplan som omfattar regeringens centrala projekt. Särskild uppmärksamhet fästs vid projekt som överskrider ministeriegränserna, vid att regleringen görs klarare och vid att antalet alternativa regleringssätt ökas.

Det är alltså ingen brist på goda ambitioner. Må det dock sägas att utmaningen är stor, nationellt och - inte minst - på europeisk nivå.

En iakttagelse, som kan låta överraskande, är att ny reglering mycket ofta skapar behov av ytterligare reglering. Ju mera man går in i detaljer, desto mera öppnar man för att ta ställning till nya detaljer som förändringen skapar. Det är inte förvånande att 1734 års lag från den svenska tiden - som i Finland till betydande delar gällde under ryska tiden och länge ännu i det självständiga Finland - av många fortfarande anses som det främsta exemplet på högklassig nordisk lagstiftning. Den var långt från den detaljstyrning som ofta är mönstret i dag.

Med en rad exempel vill jag strax mera konkret visa att det också i dagens strida ström av lagar, direktiv och reglering finns ytterligare behov av ny lagstiftning, inte minst för att den som är stark måste vara snäll, men också för att kunna främja den företagsamhet som skall skapa den tillväxt som ger välfärd.

Bästa vänner,

Jan- Magnus Jansson skrev en gång i en polemik i diktform på 1960-talet, "det är farligt med förenklingen, för förenklingen är alla katastrofers moder". Ett annat sätt att formulera tanken är att säga att "på svåra frågor finns det sällan enkla svar".

Jag gör denna hänvisning som en erinran om analysens betydelse i samhällsdebatten och i politiken. Jag tycker mig nämligen se en trend, som ännu kanske inte syns i lagberedningen, men nog som en underström i samhällsdebatten, att samtidigt med en ökande populism se en ökad tilltro till reglering som patentlösning på de mest olika områden.

Det kan gälla allt från företagandets villkor till sänkning av promillegränsen för rattfylleri från 0,5 till 0,2 promille utan att ägna en tanke åt om regeln kan övervakas - för att inte tala om hur vi skall komma åt det stora problemet, de som upprepat gör sig skyldiga till grovt rattfylleri.

Allt kan inte - och bör inte regleras med lag, detta gäller i synnerhet kriminaliseringar. Låt mig ta ett konkret exempel i en fråga där många har åsikter. Rattfylleri är ett problem i Finland, med cirka 23 000 fall av rattylleri per år. Hälften utgörs av grovt rattfylleri där gränsen är 1,2 promille. Det är ingen tvekan om att vi måste få ner dessa nivåer och det klara målet måste vara en ökad insikt om att man inte skall dricka alls om man kör. I det här läget har gjorts en hel del förslag - också av mina kollegor i regeringen, att sänka minimigränsen för rattfylleri till 0,2 promille. Det är ett enkelt förslag som alla förstår, men knappast verkningsfullt. Det främsta medlet mot brottslighet av den typ rattfylleri är, är att öka risken att åka fast. Det känner man till sedan gammalt. Att sänka promillegränsen utan att ge resurser är ett verkningslöst medel - och dessutom når man inte problemfallen, de som upprepat åker fast för grovt rattfylleri och på vilka inte straffen biter.

Men det finns självfallet också missförhållanden eller problem där lagstiftning kan vara ett medel att skapa en önskad förändring. Ett aktuellt ämne, där just frågan om vilken den starkes rätt skall vara är frågan om s.k. snabblån, ett fenomen som vuxit lavinartat. År 2011 beviljades sammanlagt 1,4 miljoner snabblån till en sammanlagd summa på 322 miljoner euro. Mängden räntor och andra kostnader som följde av dessa lån var 79 miljoner euro. Justitieministeriet bereder som bäst ett förslag till lag som kommer att begränsa möjligheterna att ta och ge snabblån i enlighet med regeringsprogrammet. Arbetsgruppen skall vara klara med sitt arbete inom denna månad och därefter överräcker de betänkandet till mig. Lagförslaget beräknas kunna ges till riksdagen senast till hösten.

Någon kan kanske tycka att en (ytterligare) reglering av snabblån är onödig eller att den ingriper i en av marknadsekonomins grundläggande principer, avtalsfriheten. Då är det bra att komma ihåg att avtalsrätten bygger på principen att skydda den svagare parten i en avtalsrelation som är mycket ojämn. Eller som det sägs i avtalslagen

Är villkor i rättshandling oskäligt eller skulle dess tillämpning leda till oskälighet, kan villkoret antingen jämkas eller lämnas utan avseende. Vid prövning av oskäligheten skall beaktas rättshandlingens hela innehåll, parternas ställning, förhållandena då rättshandlingen företogs och därefter samt övriga omständigheter. (avtalslagen 36 § 1)

Redan bibeln talar om ocker, som ju för övrigt är kriminaliserat i strafflagen sedan sin tillkomst i slutet av 1800-talet.

Vad gäller snabblånen, har de också en stark koppling til att antalet finländare med betalningsstörningar ökat. Vid ett besök hos riksfogdeämbetet i Åbo för ett par veckor sedan, fick jag veta att riksfogden år 2011 fick in 3 miljoner nya ärenden. Man har 520.000 olika gäldenärer, varav 90 % privatpersoner, och hela en miljard euro drevs in utsökningsvägen senaste år. Att snabblånen är en av orsakerna till ökad insolvens hos finländarna, är uppenbart. I debatten om snabblånen, har jag dock framhållit, att samtidigt som vi gör ingrepp i lagstiftningen som kommer att begränsa marknaden för snabblån, måste vi se över det vi kallar social kreditgivning. Idag erbjuder lite över 20 kommuner sina invånare en möjlighet till mindre lån till låg ränta. Det systemet borde utvecklas så att det är rättvist för alla, oberoende av hemkommun. En ökad social kreditgivning kunde också minska på behovet av utkomstskydd.

Ett lagförslag om snabblån ingår i den översikt över lagberedningsprojekt under arbete vid justitieministeriet som ministeriet numera publicerar två gånger per år. Översikten innehåller information om de olika projektens mål, bakgrund, centrala innehåll och uppskattade verkningar. I översikten finns också en projektplan och en tidsplan för de olika projektens genomförande. Den öppenhet som detta arbetssätt representerar främjar möjligheterna för olika intressen att dels följa med vad som är på gång, dels leverera synpunkter och information till dem som svarar för beredningen. Den möjligheten tycker jag är värd att utnyttja.

Som jag tidigare antydde är listan över aktuella projekt inte kort, den omfattar många tiotal lagberedningsprojekt. En stor del, nämligen 40 av sammanlagt 115 projekt, är relaterade till EU eller reglering som sker inom EU:s ram.

Det finns några projekt som jag tror att särskilt kunde intressera detta auditorium.

Jag har i januari tillsatt en arbetsgrupp för att förnya stiftelselagen. I ett förberedande skede bereddes olika parter och intressegrupper möjlighet att uttala sig om vilka förändringsbehov man såg. Det syns inte nu föreligga dramatiska förändringsbehov, men jag vill inte föregå arbetsgruppens arbete. Klart är att det finns behov av en översyn eftersom lagen har många år på nacken, det omgivande samhället har förändrats och bland stiftelserna finns ganska olika profiler. Så ägnar sig en del åt utdelningsverksamhet, andra bedriver egen verksamhet, t.ex. på det sociala området.

För medlemmarna i Ekonomiska Samfundet, som kanske hör till någon stiftelses understödstagare, kan det vara värt att notera att en av medlemmarna i stiftelsearbetsgruppen är Henry Wiklund, representerande en stor potential av erfarenhet och kunskap både när det gäller att förvalta ideell förmögenhet och att se till att stiftelser och donatorers avsikt uppfylls.

Inom ett närliggande område finns i justitieministeriets lagberedningsprogram också en förnyelse av lagen om andelslag. Den har inte särskilt många år på nacken men dess koppling till aktiebolagslagstiftningen bygger på den tidigare aktiebolagslagen. Den förnyades 2006 och nu gäller det att justera lagen om andelslag så att det mellan de två samfundsformerna finns logik och konsekvens.

Bästa vänner,

Arbetsgruppen för betalningsdröjsmål överlämnade sitt betänkande till mig i december. Man föreslår bland annat ändringar i lagen om indrivning av fordringar. Genom reformen strävar man efter en effektiv efterlevnad av god indrivningssed samt att förhindra att gäldenären ska behöva betala oskäliga indrivningskostnader. Arbetsgruppen har föreslagit att maximibeloppen för indrivningskostnader av konsumentskulder ska justeras. När det gäller till exempel mindre skulder som uppgår till högst 100 euro skulle maximibeloppet för gäldenärens totalkostnadsansvar sänkas från nuvarande 190 euro till 60 euro. Arbetsgruppen har också föreslagit att de medel som influtit vid indrivningen först skall avräknas på den egentliga fordran och först efter att fordran har betalats på indrivningskostnaderna. Betänkandet har nu varit på en utlåtanderunda och för tillfället håller man på att göra en sammanställning av utlåtandena. Tanken är att förslaget skall ges till riksdagen ännu denna vår.

En annan sak som säkert intresserar er är att att det en längre tid funnits tankar på att överföra alla immaterialrättsliga ärenden till marknadsdomstolen och en skild för detta ändamål grundad avdelning. Det har dock dröjt ända tills nu, före man börjat se ljus i tunneln. Nu finns det beredskap på såväl justitieministeriet som Arbets- och näringsministeriet o Finansministeriet att hitta en hållbar lösning. Det är viktigt att vi kan trygga snabba behandlingstider och domar som tryggar rättsskyddet också i dessa för företagen så viktiga ärenden. Jag ser fram emot en lösning på detta. Vissa detaljer är ändå ännu inte lösta, men det torde kunna ske inom en rätt snar framtid.

Ett av de områden som medborgarna och andra ofta tar upp i kontakter till justitieförvaltningen och dess olika delområden gäller behandlingstiden för olika ärenden och besvär. I sitt program utlovar regeringen ett rättssäkerhetsprogram, "utifrån tidigare åtgärdsplaner", som det heter.

Rättsstaten förutsätter inte bara att besluten och domsluten är riktiga utan också att de kommer inom rimlig tid. Förslaget till rättssäkerhetsprogram har nu sänts på utlåtanderunda, ungefär hälften av utlåtandena har redan inkommit och de övriga svaren inväntar vi inom mars månad. Där är handläggningsgången och handläggningstiden av olika ärenden i besvärsinstanser en viktig del. Också, den inte alldeles enkla frågan om s.k. okynnesbesvär kommer upp i programmet. Det är nödvändigt att se på i vilka alla ärenden man skall kunna besvära sig. Kanhända är tiden inne för besvärstillstånd till HFD ?
Vad gäller rättskyddsprogrammet, kan jag inte undgå att nämna datatekniken. Ett faktum är att domstolsväsendet, åklagarsidan och fångvården alla har föråldrade datasystem. Då vi skall utveckla framtidens rättssamhälle, är det av synnerligen central betydelse att de verktyg som finns för det dagliga arbetet, fyller de krav ett modernt rättsväsende har rätt att ställa. Om man vill vara effektiv, kan man inte fortsätta hugga träd med yxa, då motorsågen är uppfunnen. Inte heller med motivering att vi inte har råd med annat än yxa! Dvs för att nå målet med förkortade handläggningstider, måste hela kedjan polis, åklagare, domstol fungera inte bara då det gäller de personella resurserna utan också då det gäller de tekniska verktygen. Det ligger också i högsta grad i samhällets intresse. Ju snabbare och säkrare rättegångar, dess bättre för såväl näringslivet som den enskilda parten.

Kriminalpolitiken är kanske den del av justitieministeriets ämbetsområde som drar till sig det största allmänna intresset. Det är i sig förståeligt, det publika intresset, för att inte säga nyfikenheten, för brott och straff är stort, kanske inte alltid byggt på fakta och analys, men det går inte att frånse den emotionella dimensionen.

Trots att vi idag ser en ökande professionalism inom brottsligheten och ett stärkt internationellt inslag också på detta samhällsområde - trender det inte gäller att underskatta - är nog fortfarande den generella bilden densamma som den egentligen alltid har varit. En betydande del av brottsligheten kan kopplas till missbruk, fortfarande framförallt alkohol, till uppväxtrelaterade omständigheter, till brist på sysselsättning, (med vilket jag inte endast avser arbetslöshet) till utslagenhet. I kampen mot kriminalitet är i ett makroperspektiv den sociala miljön långt viktigare än straff och straffens nivå.

En styrka i den finländska fångvården, specifikt alltså justitieminsiterns bord, som inte i offentligheten ägnas mycket uppmärksamhet, är arbetets centrala roll. Det gäller i fängelserna lika väl som i våra öppna anstalter som i internationell jämförelse egentligen är ganska unika. Arbetets betydelse understryks av att i dag lever en stor del av dem som för första gången kommer till ett fängelse för första gången också ett regelbundet liv, i vilket alltså även arbetet har en central roll.

Jag har valt att nämna kriminaliteten här vid Ekonomiska samfundet, inte bara för att kriminalpolitiken är en viktig del av justitieministeriets ansvarsområde, utan också för att peka på att det inte heller ur samhällsekonomisk synvinkel är oviktigt, hur och med vilka medel, brottsligheten kan bekämpas. Också här är analysen viktigare än mera klassiska eller t.o.m. primitiva reaktioner som inte sällan präglat debatten. Här skall samhället inte vara "snällt" för att det är starkt, utan för att det är klokt.

Kriminalpolitiken är för övrigt kanske det främsta exemplet på ett område, där lagstiftaren, dvs. politikerna, skall ha besinning nog att inte skrida till lagstiftning enbart baserad på något enskilt fall som fått mycket uppmärksamhet eller väckt starka reaktioner. Men vi ser det behovet också på en rad andra områden, inte minst sådana där det rör sig om extraordinära penningflöden eller där beskattaren ser sin chans att ingripa. Vare sig hämnd eller avund är någon bra orsak till lagstiftning, inte heller då väljarna sägs kräva sådana. Hasse o Tages kloka ord "Tänk efter före" är bra att minnas i allt beslutsfattande.

" Den som är stark måste också vara snäll", kunde kanske i ett litet bredare perspektiv tjäna som en beskrivning av samhällets roll. Att å ena sidan skapa förutsättningar för det enskilda initiativet, för det företagande som skapar välfärd, att dra upp ramar, men inte ägna sig åt detaljstyrning annat än när det är "absolut nödvändigt". Med skapandet av förutsättningar skall naturligtvis kombineras ett ansvar för den enskilde att för sin del med olika medel skaffa sig sin utkomst. Den starka, dvs samhället, kan och skall rycka in när den enskilda inte klarar sig på egen hand. Ju mera den starka, dvs samhället, tar ansvar för många, desto mindre resurser finns för dem som verkligen behöver den som är snäll.

Jag brukar säga att den bästa kriminalpolitiken är en god socialpolitik. Det ligger i hela vårt samhälles intresse att förhindra utslagning och marginalisering. Därför gäller det också här att den som är stark måste vara snäll, att den som förtjänar mera, betalar en större andel i skatt och att vi , efter förmåga, bär ansvar för upprätthållande av den nordiska välfärdsmodellen.
Men samtidigt: liknelsen om att kakan måste bakas före den kan delas gäller i högsta grad också i dag. Därför är tillväxten så viktig. Därför är företagen som kan ge jobb och skapa välfärd så viktiga. Därför är det viktigt att företagens villkor ger dem möjlighet att bygga framtiden, för sig själva och för samhället. Det skall regelverket främja.