tack för er inbjudan till detta viktiga seminarium. Religionens ställning i samhället och religionsundervisning är viktiga och alltid aktuella frågor och jag är glad att ni diskuterar detta idag!
”De kristna värderingarna präglar det finländska samhällets värdegrund och uppfattningar om moral och etik, där tolerans gentemot avvikelser och minoriteter är ett centralt element. Religionsfriheten ska respekteras. Kyrkor och religiösa samfund skall ha möjlighet att verka enligt sina principer inom ramen för landets lag.” Detta är ett direkt citat ur mitt partis, Svenska Folkpartiets partiprogram, och jag skulle vilja inleda just här. För de här tre meningarna sammanfattar rätt väl hur jag ser på religionen i det finländska samhället. Vårt västerländska samhälle, vårt samhällsskick och vår moral är långt byggda på kristendomen och på dess uppfattningar om vad som är rätt och fel. Känner vi inte till denna bakgrund, förstår vi inte vad det betyder, ja då kan vi inte heller tolka dagens samhälle och vi vet inte varför vi gör på ett sätt eller annat. Jag ska återkomma till detta. Men låt mig först prata lite om den lagliga grunden för religionsfrihet och för religionsundervisning.Enligt 11 § i grundlagen har var och en religions- och samvetsfrihet. Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.Historiskt sett är religionsfriheten en av de äldsta mänskliga rättigheterna och bestämmelser om religions-, tanke- och samvetsfrihet ingår också i de mest centrala människorättskonventionerna som binder Finland. Vars och ens rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet tryggas också i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Religiösa och icke-religiösa åskådningar åtnjuter lika skydd av lagen.
I Finland finns det traditionella kopplingar mellan staten och den lutherska och även den ortodoxa kyrkan. Religionsfriheten omfattar dock även religiösa minoriteters och icke religiösa personers rättigheter. Religionsfriheten förutsätter att individen har möjlighet att få undervisning i religion eller livsåskådningskunskap.Också förbudet mot diskriminering har nära samband med religionsfriheten. Enligt 6 § i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Enligt motiveringen till regeringspropositionen om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna innebär 6 § en förpliktelse att bemöta alla religiösa samfund eller världsåskådningsinriktningar jämlikt vid utövning av offentlig makt.Enligt grundlagsutskottets uttalande är Finland som stat varken konfessionell eller icke-konfessionell. Offentliga inrättningar kan ha religiös undervisning eller fostran så länge detta inte kränker någons religionsfrihet.
Lagen om grundläggande undervisning ger närmare anvisningar om vad som gäller i skolan. Enligt 13 § ska den som ordnar grundläggande utbildning ordna religionsundervisning enligt den religion som flertalet av eleverna omfattar. I praktiken betyder detta ofta att undervisning enligt den evangelisk- lutherska kyrkans tro är det som de allra flesta tar del av.För minst tre elever som hör till evangelisk-lutherska kyrkan eller för minst tre elever som hör till ortodoxa kyrkosamfundet vilka inte deltar i den religionsundervisning som avses i nämnda paragrafens 1 mom. ordnas undervisning i deras egen religion. Minst tre personer som hör till det ortodoxa samfundet har alltså lika rätt till religionsundervisning enligt detta.
För minst tre elever som hör till andra religionssamfund än de som nämns i paragrafens 2 mom. och vilka inte deltar i den religionsundervisning som avses i paragrafens 1 mom. ordnas undervisning i deras egen religion om deras vårdnadshavare begär detta.Den som ordnar grundläggande utbildning ska ordna undervisning i livsåskådningskunskap om det finns minst tre elever som har rätt till sådan undervisning.
Lagen tryggar därmed dem som hör till olika religionssamfund och dem som inte inte hör till något religionssamfund rätt att få undervisning i deras egen religion eller i livsåskådningskunskap. I praktiken har det inte alltid varit så lätt att förverkliga denna utgångspunkt, bl.a. på grund av bristen på kompetenta lärare i främst islam. Tidvis har det också diskuterats om valfriheten i fråga om undervisningen i livsåskådningskunskap borde utvidgas till att omfatta även sådana elever som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan eller något annat religionssamfund.Religionsfriheten kompletteras av bestämmelserna om barnets rättigheter. Enligt konventionen om barnets rättigheter ska barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet respekteras. Bestämmelser om rätten till grundläggande utbildning finns i grundlagen.
Det här är alltså grundläggande lagstadgade utgångspunkter. I praktiken vet vi att diskussionens vågor ibland gåttt höga på detta område. När en stor reform av timfördelningen inom den grundläggande utbildningen planerades senaste regeringsperiod fanns det ett visst stöd för att religionsundervisningen skulle tas bort från undervisningen och istället ersättas med livsåskådning. Svenska Folkpartiet har haft sin åsikt klar – religionsundervisning behövs också i fortsättningen.Med detta sagt så vill jag varken utesluta eller blunda för att också religionsundervisningen kan och bör utvecklas. Det är bra och viktigt att lära sig mer om och få en saklig och mångfacetterad bild av såväl den evangelisk lutherska kyrkans läror som andra religioner och trosuppfattningar. Det behöver vi alla och det ökar toleransen. På detta sätt kan vi skapa en ansvarsfull och hänsynstagande attityd till medmänniskorna, miljön och omvärlden. Samtidigt kan vi minska rasismen – något som kräver extra uppmärksamhet av var och en. Det är också bra att i klassen ta upp och kanske fira andra högtider – jag tror det är viktigt för förståelsen och för integrationen att också muslimska eller judiska barn får uppmärksamhet och en rätt att fira exempelvis Eid al-Fitr, när fastemånaden Ramadan är slut eller Jom Kippur, försoningsdagen som firas 10 dagar efter det judiska nyåret. Det är också viktigt att våra finländska barn förstår när och varför de gör det.
Bästa åhörare,Det betyder dock inte att den traditionella religionsundervisningen skulle vara obehövlig eller att den spelat ut sin roll. Tvärtom, så är den fortfarande mycket viktigt. Många barn kommer inte dagligen i kontakt med religion eller med kyrkan. Man har kanske inte diskuterat religion hemma. I det läget är skolans roll mycket viktigare än tidigare. Religionsundervisningen behövs för att vi ska förstå vårt västerländska samhälle. Den behövs för att vi ska förstå varifrån vi fått vårt samhällsskick, vår moral och vår uppfattning om vad som är rätt och fel.
De 10 budorden är fortfarande högaktuella rättesnören för var och en av finländarna – oavsett om vi är troende eller inte och oavsett om vi hör till den kyrkan eller inte. Dessa kommer från Bibeln, men finns överallt i vår kultur. Detsamma gäller, när det kommer till att stå upp för de svaga i samhället och att dela med sig till de som har det svårare. Det gör vi idag bland annat via vårt skattesystem och via våra sociala förmåner. Vi har lärt oss att ta hänsyn till våra medmänniskor och att låta bli att kasta den första stenen. De flesta av oss tycker också att den gyllene regeln är en viktig princip – allt ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem. För politiker och andra som vill bevara och samtidigt bygga vidare på vår nordiska välfärd så är det här en viktig regel.Det sägs ibland att ett historielöst folk, inte är ett riktigt folk. Religionen är en del av Europas historia och en viktig del i varför samhället ser ut som det gör. Vi måste ge våra barn en möjlighet att förstå detta och att bilda sig sin egen uppfattning – på basen av religionen och dess historia. Vi behöver alla förstå att vi firade jul länge innan julgubbens officiella grotta byggdes nära Rovaniemi och att påsken innebär så mycket mer än påskgräs, chokladägg och att klä ut sig till påskhäxa. Vi behöver också veta varför vi har en ledig torsdag i maj eller juni när Kristi Himmelsfärd firas och att Allhelgona är så mycket mer än det amerikaniserade Halloween. Förlorar vi detta, förlorar vi också en viktig del av vårt kulturarv.
Kyrkan har också en roll som en mycket viktig aktör i närsamhället – detta också oberoende av det andliga eller av kulturarvet. Många församlingar tar en mycket aktiv roll i kommuninvånarnas vardag – bland annat genom Dagklubbar för yngre barn och Eftis för skolbarn på de lägre klasserna. Detta är en ovärderlig hjälp i många kommuner och det fungerar som ett viktigt komplement till den kommunala servicen.Jag började med att citera en del av Svenska folkpartiets partiprogram. Jag vill avsluta med att citera en del av dess religionspolitiska ställningstagande från 1999. Någon kanske tycker detta låter en aning föråldrat, jag påstår snarare att det är lika aktuellt som någonsin:
Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en majoritetskyrka och folkkyrka. Relationerna mellan kyrkan och staten bör ordnas med beaktande av den historiska bakgrunden och de rådande förhållandena i landet. Förhållandet mellan kyrka och stat kräver inga drastiska justeringar. Så länge kyrkan utför vissa offentligrättsliga uppgifter, såsom inom begravningsväsendet och till vissa delar inom folkbokföringen är det naturligt att den evangelisk- lutherska kyrkans offentligrättsliga ställning bibehålls. Det ortodoxa trossamfundets position, som en med den lutherska kyrkan jämförbar folkkyrka, bör bibehållas. De övriga religionssamfunden bör i statsförvaltningen behandlas jämlika med de två folkkyrkorna. I en allt mera mångkulturell tid bör samhället verka för ökad tolerans, jämlikhet och respekt för olika religioner som finns företrädda i landet. Värnandet av den religiösa integriteten bör ges hög prioritet.