Hur går det för svenskan? Denna fråga har mött mig många gånger under det senaste året. Både i valkampanjen, under regeringsförhandlingarna och under mina första månader som justitieminister.
Ja, hur går det? Jag vill börja med att påstå att vi aldrig har haft - och kommer säkert aldrig igen att ha - en så god chans att jobba för en förstärkning av det svenska språket och -servicen i vårt land. I det fallet är jag optimist. Pessimisten eller realisten i mig säger att vi nu har en unik möjlighet att vinna tillbaka en del av den terräng vi förlorat i språkslaget.
Finland är, enligt grundlagen, och har alltid varit, ett tvåspråkigt land. Ett land där både den finska och svenska befolkningens rättigheter att få service på sitt språk tryggas enligt lag. Ett land som vill och ska vara jämlikt på denna punkt. Ett land, där regeringen tydligt uttalat att tvåspråkigheten är en rikedom.
För att i praktiken kunna leva upp till det som lagen föreskriver, är det oerhört viktigt att det finns såväl finsk- som svenskspråkiga läkare, jurister och tandläkare, för att nämna några exempel. Ändå vet vi alla att det inte alltid är självklart att man snabbt får tid till en svensk läkare, att våra domare inte alltid kan svenska eller att svenskspråkiga inte alltid blir bemötta av polispatrullerna på sitt modersmål. Det finns alltså en brist på just svenskkunniga läkare, tandläkare, jurister och poliser.Europarådets ministerkommitté konstaterade 2007, och upprepade 2010, att de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården i Finland inte tillgodoses tillräckligt bra i enlighet med språklagen. Vi vet att såväl svenskan som finskan är relativt små språk sett ur ett globalt perspektiv. Vi vet att dagens barn och unga rör sig flere timmar om dagen i den virtuella världen. Vi vet att musik, film, under-hållning och media ofta förmedlas på engelska samtidigt som engelskan också i övrigt vinner terräng, också i kommunikationen mänskor emellan över nätet. Vi vet också att modersmålskunskaperna hos våra barn, det må då gälla svenska eller finska, har försvagats. Samtidigt vet vi att våra myndigheter har svårt att leva upp till det som grundlagen och språklagen förutsätter. Nämligen att landets svenskspråkiga och finskspråkiga befolkning har rätt att få sina kulturella och samhälleliga behov tillgodosedda enligt lika grunder. Brister finns framförallt då det gäller möjligheten att få använda sitt eget språk i vården, men också då det gäller t ex i kontakten med polismyndigheter och även domstolsväsendet. I slutändan är det riksdag och regering som bär det yttersta ansvaret för att de grundläggande språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken i enlighet med grundlagens och språklagens bestämmelser.
Regeringen har föbundit sig att under denna period göra upp en långsiktig språkstrategi för landets bägge nationalspråk. Språkstrategin skall utarbetas under statsministerns ledning och i linje med den så kallade Ahtisaari-gruppens rapport.
Den 19 maj 2010 tillsatte Folktinget en styrgrupp för att utarbeta ett förslag till handlingsplan för ett Finland med två nationalspråk. President Martti Ahtisaari åtog sig ordförandeskapet för styrgruppen. Den 9 mars 2011 offentliggjordes styrgruppens rapport, den s.k. Ahtisaari-rapporten som omfattar 25 åtgärdsförslag.
I rapporten påpekas att det behövs en mobilisering på bred front och en ökad förståelse för det svenska språkets plats och funktion i det finländska samhället. Det svenska språket har spelat en central roll i Finlands historia, i formandet av vår nationella identitet och utgör idag också en viktig byggsten i vår nordiska identitet.
Arbetet med en långsiktig språkstrategi kommer nu igång i enlighet med regeringsprogrammet, samtidigt som man bereder en kommunreform och en hälso- och sjukvårdsreform. Reformerna måste genomföras så, att vi på riktigt tryggar långsiktiga lösningar vad gäller behoven av service på både finska och svenska.
Bästa vänner,
Vi lever i en tid då strukturförändringens vågor sköljer över oss, kanske mer än på länge. Kommunreformen är en av dem. I regeringsprogrammet står det att en kommunreform skall genomföras och vara klar att träda i kraft år 2015. Många arbets- och utredningsgrupper har nu tillsatts för att med förstoringsglas syna den nuvarande kommunkartan.
I regeringsprogrammet står följande: ” I samband med reformen av kommun- och servicestrukturen beaktas områdens olikheter såsom särdragen för tillväxtcentrum, glesbygd, långa avstånd, skärgårdsmiljö och språkliga förhållanden .”. Dessutom konstateras att ”den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att få tjänster på sitt modersmål tryggas. ”. Regeringen måste vara lyhörd gentemot de kommunala beslutsfattarna då det gäller olika lösningsmodeller. Vi finlandssvenskar måste också vara vakna och själva välja lösningar som passar oss. Lösningar som tryggar tillgången till service på svenska och stöder den lokala demokratin. Bästa åhörare,Många goda projekt har under de senaste årtiondena sjösatts för att få den finska majoritetsbefolkningen att uppmärksamma och förstå finlandssvenskarnas subjektiva rätt till att använda sitt modersmål, i alla livets skeden. Projekt som ”Päivä/Goddag”, ”Byri på svensk”, ”Rakastu suomenruotsalaiseen”, ”6 procent”, ”Hurriksi.fi”, ”Kimpassa” och ”Svenska.nu” för att nämna några. Folktinget, Kulturfonden men även finlandssvensk media har varit projektdragare. Målgrupperna har varit den stora allmänheten, ungdomar och skolelever. Dethär är bra och nya projekt behövs.
Hur går det för svenskan, började jag med att fråga.
Ralf Norrman, Malax-lokalpolitiker och samhällsdebattör, sade i samband med diskussionen om att svenskan kan förliknas vid ett isflak: ”Personligen minskar jag inte”.
Och det är just här vi skall börja eller fortsätta, vid den enskilda individen. Du och jag. Ansvaret för att även våra barnbarn och barnbarnsbarn skall kunna leva och få service på svenska, ligger inte bara på oss politiker, utan på var och en i denna sal och alla utanför. Alla som ser ett mervärde i att Finland även i framtiden är ett land med två nationalspråk.