Värderade festpublik, vänner av Ämbetshuset Ebba-Brahe, mina damer och herrar!
Det är med en väldigt speciell känsla jag står här idag. Det ämbetshus som idag skall invigas, har sysselsatt mig under åtskilliga år, ja ända sedan vi började jobba för att få loss planeringspengar för byggnaden. Föga anade jag då under min tid som specialmedarbetare åren 2003-2004 till andra finansminister Ulla-Maj Wideroos att jag en dag skulle delta i invigningsfesten i egenskap av justitieminister. Men livet är förunderligt, och fullt av överraskningar.
Hur som helst, året var 2004, då Vanhanens 1.a regering beslöt att ta in planeringspengar i budgeten för det som skulle bli ämbetshuset Ebba Brahe. Det tidigare ämbetshuset hade drabbats av allvarliga mögelproblem, och polisen som huvudsakligen var stationerad i det huset, blev småningom tvungen att flytta ut i tillfälliga lokaliteter på Storgatan 10. (kolla när de flyttade).
Det var ändå ingen självklarhet att planeringsanslagen skulle beviljas. Det krävdes faktiskt en hel del politisk armbrytning i kulisserna. Hur som helst var planeringsanslagen startskottet för den process som sedan resulterade i den fina och ändamålsenliga byggnad vi idag får inviga.
Vägen till slutresultatet var ändå allt annat än okomplicerad. Många av oss som är här idag, har varit involverade på sätt eller annat, och genom gediget samarbete mellan staden, regionens övriga kommuner, den lokala polisen, magistraten och övriga involverade kunde vi nå resultat. För det var nämligen ingen självklarhet att det tex skulle byggas polisfängelser i det nya polis- och rättshuset. Det behövdes en hel del uppvaktningar, av såväl dåvarande landshövding som ansvariga minister, och efter en sällsynt seg process, stod det slutligen klart att polisfängelser skulle byggas. Och det var bra. Jakobstadsregionen omfattar en befolkning på närmare 50 000 invånare, aktiviteten i centrum är stor under veckoslut och helger, och behovet av såväl celler för tillnyktring som polisfängelser finns tyvärr också i vår stad. Med tanke på individen, på minderåriga misstänkta och deras föräldrar men också med tanke på en förnuftig användning av resurser, är det helt klart att bygget av polisfängelserna i denna byggnad har varit motiverat. Anhållna och häktade kan också nu enkelt hämtas till rättssalen här i samma hus.
Men det var inte bara frågan om polisfängelsernas vara eller icke vara, som länge var öppen. Också frågan om magistraten skulle ingå eller inte, var i ett skede oklart, och krävde diverse insatser för att slutligen landa rätt. Inte heller tingsrättens kommande utrymmesvolym var någon själklarhet. Det som försvårade processen, var naturligtvis att det var så många ministerier involverade. Inrikes ministeriet för polisens del, Finansministeriet för magistratens del och justitieministeriet för tingsrättens, rättshjälpsbyråns och utsökningens del.
Låt mig ändå säga, att då jag nu ser mig omkring, känns det oerhört bra. Helheten överträffar vida de förväntningar man kunde ha. Jag är också oerhört imponerad över det samarbete de berörda myndigheterna som nu samsas här i huset har visat. Framförallt har Polisen och magistraten funnit varandra och lyckats utomordentligt i sin målsättning med gemensamma kundmottagningsutrymmen bland annat. Det har varit roligt att se och på den punkten kan Ebba Brahe tjäna som ett gott föredöme för andra ämbetshus i landet.
För det är viktigt att alltid påminna sig om varför man som myndighet finns till och vilken ens uppgift är. Också de statliga myndigheterna har skäl att tänka kundorienterat och serviceinriktat. Möjligheten till samservice borde därför nyttjas ännu mer än idag. Det borde tex inte vara helt omöjligt att också lantmäteriverket kunde finnas närvarande i detta hus, så att exempelvis lagfartsansökningar kunde lämnas in här.
Men låt oss tänka tillbaka på Ebba Brahe en liten stund. För jag är glad att detta hus döptes efter henne. Ebba Magnusdotter Brahe föddes den 16 mars 1596 i Lerjeholm och dog den 5 januari 1674 i Stockholm. Hon var en svensk hovdam och den svenske kungen Gustav II Adolfs älskarinna när han ännu var prins. Men eftersom drottningen Kristina inte tyckte att Ebba Brahe var fin nog giftes hon bort med fältmarskalk Jacob De la Gardie.
Jakob De la Gardie och Ebba fick 14 barn. När hon blev änka fortsatte Ebba Brahe sin mans arbeten och grundade bland annat vår stad, Jakobstad, som hon uppkallade efter sin make.
Detta ämbetshus betjänar invånarna i Jakobstadsregionen när de behöver polisens, rättsbiträdenas, åklagarens, domstolens, utsökningens eller magistratens tjänster. Jag anser att detta hus har utmärkta förutsättningar att vara ett ställe där det produceras högklassiga rättsliga tjänster och där de anställda trivs i sitt arbete.
Som den första byggnaden i rutplaneområdet då man kommer till Jakobstad från norr eller nordost, fungerar byggnaden också som ett landmärke. Den välvda tegelmuren på den östra fasaden syftar till Jakobstads sekelgamla offentliga tegelbyggnader och de rappade ytorna på västra sidan både till stadens långvariga byggtradition och till grannskapet som kantar Skolparken.
Under de senaste åren har det gjorts betydliga strukturella och legislativa ändringar inom justitieförvaltningen. Ett exempel på dessa är tingsrättsreformen som trädde i kraft vid ingången av år 2010. Då slogs Korsholms tingsrätt - till vars domkrets Jakobstad hörde - samman med Vasa tingsrätt och det bildades en ny Österbottens tingsrätt. Tingsrättens huvudsakliga verksamhetsställe ligger i Vasa, men den har sammanträdesplatser i Kristinestad och här i Jakobstad - i detta hus. I detta sammanhang vill jag nämna två viktiga saker. Dels att Österbottens tingsrätt är den enda tingsrätten i landet med svenska som majoritetsspråk. För att uppfylla våra grundlagsenliga förpliktelser är det oerhört viktigt att vi också utbildar svenskspråkiga domare. På detta sätta kan vi trygga att var och en får service på sitt modersmål, svenska eller finska. Österbottens Tingsrätt är den enda i landet, där notarierna inte behöver framvisa fullständiga kunskaper i finska för att få en auskulteringsplats, om vi bortser från Åland.
Dels vill jag poängtera att trots att största delen av tingsrättens sammanträden ordnas i Vasa, har Österbottens tingsrätt ordnat sammanträden också här i Jakobstad 1 till 2 dagar i veckan. Bästa vänner, Denna rättssal har byggts för att användas och jag förutsätter att jakobstadsborna och den övriga befolkningen i regionen också i framtiden får sina tingsrättsärenden avgjorda här i sin egen hemtrakt.
Organisatoriska ändringar har gjorts även inom rättshjälpen, utsökningen och åklagarväsendet samt inom polisförvaltningen.
Reformerna har bland folk ibland ansetts innebära sämre service och sämre tillgång till rättsliga tjänster. Många av statsförvaltningens strukturer härstammar dock från en tid då trafikförbindelserna, informationsförmedlingen, lagstiftningen och människornas färdigheter att sköta sina ärenden var på en helt annan nivå. Statens ekonomiska läge har för sin del skapat ett behov att påskynda reformerna. Även om rättslig service i vissa fall ordnas längre hemifrån än tidigare, har målet snarare blivit tydligare och starkare. Det är och skall vara att förbättra kvaliteten både på servicen och på de rättsliga avgörandena. På så sätt kan vi trygga rättskyddet och öka medborgarnas förtroende för myndighetsverksamheten.
Jag tycker att vi som bor i Jakobstad och dess omnejd ska vara nöjda och glada över att vi också i fortsättningen kommer att ha tillgång till rättslig service här i Jakobstad och att dessa ärenden sköts i så här fina lokaler. Jag önskar er som arbetar i denna byggnad ett gott arbetsklimat och en stor dos motivation och iver i ert arbete, som är ytterst viktigt för vårt samhälle och stöder rättsstatsutvecklingen.
Jag vill också tacka Senatfastigheter och alla som deltagit i byggnadsarbetet för ett utmärkt slutresultat.
Tack till era alla som åstadkommit detta! Till alla er som samsas här vill jag önska er ett stort lycka till i framtiden – och jag hoppas ni kommer att trivas i detta hus som vi nu har glädjen att inviga