Under veckan har vi tagit del av de tragiska nyheterna från Japan. Jordbävningen med den därpå följande ödesdigra tsunamin, som ödelade hela städer och byar, och som blev tusentals mänskors död, lämnar ingen oberörd. I riksdagen hedrade vi minnet av de omkomna med en tyst minut, då vi inledde vår sista arbetsdag i tisdags, något som kändes rätt och riktigt. Det som skett i Japan berör också oss.
Naturkrafterna visade än en gång sin styrka och påminde oss om mänskans litenhet. Vi har också blivit påminda om att hur väl vi än försöker förutse alla tänkbara komplikationer som kan inträffa i ett kärnkraftverk, så kan vi ändå inte helgardera oss från alla eventuella olyckor. Faktum är att kärnkraftverken i Fukushima är utom all kontroll, och vi får bereda oss på det värsta. Katastrofen är ett faktum.
Då jag ser tillbaka på de fyra år som gått sedan jag första gången stegade uppför riksdagshusets trappor i egenskap av ny riksdagsledamot, kan jag inte undgå att tänka på alla de tragedier som inträffat under perioden. Kanske just därför att det som händer i Japan nu är så på ytan. Jag får ännu kalla kårar längs ryggen då jag tänker på skolskjutningarna i Jokela och Kauhava, allt det lidande som alla berörda och deras familjer måste utstå. Alla unga liv som alltför tidigt gick till spillo. Frågorna om vi har gjort tillräckligt för att förebygga att något liknande händer igen, inställer sig naturligtvis. Klart är att vi måste fortsätta fokusera på barnens och de ungas välmående, på undvikande av utanförskap och mobbning. Här kan vi alla bidra. Jag minns också jorbävningarna i Haiti och Pakistan, översvämningarna runt om i världen, ja listan är inte svår att göra lång.
Ändå är vi lyckligt lottade i vårt goda land, då det gäller eventuella naturkatastrofer, några häftiga stormar och ett ordentligt askmoln till trots. Kanske det ändå är så, att vi trots vårt geografiskt avlägsna läge, har en konkurrensfördel framöver i och med vårt stabila klimat här i Norden.
Men visst har vi andra bekymmer, och visst skall vi också ta lärdom av det som nu skett i Japan. Den första lärdomen borde vara att inte ta något för givet. Också det mest osannolika kan faktiskt inträffa, och då måste samhället ha beredskap att också klara av en sådan krissituation. I dagens datoriserade värld, är det inte omöjligt att slå ut hela energiförsörjningssystem genom välförberedda nätattacker. Något jag insåg då jag i höst gick den nationella försvarskursen. Ju mer vi blir beroende av datorer och IT-teknik, dess mer sårbara blir vi också. Och tyvärr finns det många onda krafter runt om i världen, som inte skyr några som helst medel för att nå sina mål. Därför gäller det att vara steget före, att se till att vi har reservsystem och beredskap, att också hantera de mest fatala kriser.
Samhället blir aldrig färdigt byggt, men visst kan vi påverka i vilken riktning vi vill att det skall utvecklas. Vi står inför en utmanande period, där folket nu väljer i vilken riktning Finland skall gå. Vi väljer också mellan inskränkthet och öppenhet, mellan tolerans och intolerans. Mellan egoism och solidaritet. För mig är valet enkelt. Jag vill jobba för ett samhälle där alla har en plats, där medmänsklighet och respekt för individens fri- och rättigheter råder. Ett land där också svenskan har sin plats.
Jag vill slutligen tacka alla läsare som har följt med mig under de senaste fyra åren här i min kolumn och jag hoppas att vi får anledning att återkomma.
Anna-Maja Henriksson
Riksdagsledamot, SFP