Regeringens målsättning är att på sikt höja sysselsättningsgraden till 75 % , vilket är ytterst välkommet. Idag ligger den på dryga 68 % , så vägen är lång. Men varför skulle vi inte i Finland kunna lyckas med det, då man redan i dag i t.ex. Danmark har en sysselsättningsgrad som närmar sig 80 %. Men självfallet blir det inte lätt. Det räcker inte med att bara säga att vi måste jobba längre, komma tidigare ut på arbetsmarkanden och stanna där längre. Det krävs också konkreta åtgärder. Då talar vi om att ytterligare underlätta att kombinera familj och arbetsliv, vi talar om att möjliggöra för den äldre befolkningen att delta i arbetslivet på ett flexiblare sätt, vi talar om att sporra de unga och hjälpa dem att hitta jobb i ett tidigare skede. Men vi måste också tala om vikten av det förebyggande arbetet. Att äntligen kunna bryta mönstret med att så många mänskor i vårt goda land av olika orsaker, blir arbetsoförmögna i ett väldigt tidigt skede av sitt liv.
År 2008 beviljades 4 480 finländare sjukpension pga. depression. Det visar med all tydlighet att vårt samhälle inte har lyckats fånga upp dessa mänskor och se deras behov av vård och stöd i tid. Här måste vi få till stånd en radikal förändring. Jag är glad att man i regeringens program också fäst uppmärksamhet vid just denna problematik.
Från oppositionens håll har det höjts röster för att SFP borde ha gjort Karleby-frågan till en regeringsfråga. Med ledamot Bjarne Kallis i spetsen gick man t.o.m så långt att man föreslog misstroende för regeringen, eftersom frågan inte omnämns i programmet. Låt mig göra en sak klar. Vi har idag en gällande förordning enligt vilken Karleby och Mellersta Österbotten hör till samma område som Österbotten i regionförvaltningen. Ett beslut fattat av regeringen Vanhanen II. Dvs läget är att det är söder som gäller! Hur klokt är det att lyfta upp ett ärende till förhandling där utgångsläget är att man vill behålla dagsläget? Normalt brukar det vara så, att det är då man vill få till stånd en förändring, som man lyfter upp en sak. Med vetskap och insikt i vad dels grundlagsutskottet sagt i frågan, vilken justitiekanslers ståndpunkt är och nu senast den enhälliga arbetsgruppens utlåtande om att söder är det bästa alternativet, för att trygga det grundläggande språkliga rättigheterna, är jag övertygad om att vi har ett ytterst starkt juridiskt utgångsläge. Detta eftersom frågan nu handlar om grundlagsenlighet och laglighetsprövning, inte om politisk ändamålsenlighet. Då skall man inte heller ge sken av att frågan är förhandlingsbar.
Det är bra att minnas, att den nya regeringen inte överhuvudtaget tagit ställning till frågan, och det behöver den heller inte göra, ifall inte nya kommunministern lyfter upp den. Ett misstroende mot regeringen som Kallis föreslog, hade naturligtvis föpassat SFP i opposition, något som säkert KD uppskattat. Men för Karleby och karlebysvenskarna hade det inneburit två färre ministrar vid regeringsbordet. Det om något hade varit oklokt. I den här frågan är SFP stenen som gnager i skon för centern, och den stenen skall vi inte plocka bort. Då kan det gå illa.
Slutligen. Jag utgår från att hela regeringen med den nya statsministern i spetsen i alla sina beslut visar respekt för landets grundlag, för riksdagens grundlagsutskott samt justitiekansler. Också då det gäller ”Karleby-frågan”. Något annat är helt enkelt otänkbart, för då står vi inför en konstitutionell kris. Ett scenario som nog ingen minister vill se. Därför är jag också optimist i denna fråga.
Glad midsommar till alla läsare.
Anna-Maja Henriksson