Sessionen 17.4.2010 i Helsingfors
Ordförande Anna-Maja Henrikssons tal.
Ärade folktingsdelegater, inbjudna gäster, vänner av svenska språket, mina damer och herrar.
Det har igen blivit dags att samlas till Folktingssession. Det gångna ”folktingsåret” har varit intensivt. Vi har minsann inte lidit brist på frågor som engagerat Folktinget, dess styrelse, utskott samt tjänstemän. Året har också visat att en aktiv intressebevakning från Folktingets sida ger resultat. Det har betydelse för den svenskspråkiga befolkningen i landet att vi finns och agerar. Självfallet kan vi inte alltid nå ända fram, men vi har orsak att glädjas då det lyckas.
Frågorna har som sagt varit många. Allt från långdansen kring det vi kallat Karlebyfrågan, till bland annat Ekenäs BB, Svenska Yle och Nödcentralerna. Av rykande färskt datum har vi frågor som kollektivavtal på svenska och barnträdgårdslärarutbildning på svenska i södra Finland.
Låt mig för en stund uppehålla mig kring Karlebyfrågan och regionförvaltningsreformen. För ett år sedan kunde vi på sessionen med lätthet enas kring en resolution som starkt tog ställning för att Karleby bör orienteras söderut mot Jakobstadsregionen och Vasa istället för norrut mot Uleåborg. Det var startskottet till Folktingets totala engagemang i frågan och under året skulle vi komma att få vända oss såväl till den europeiska arenan som till landets Justitiekansler för att göra vår röst hörd. Alla vet ni varför – jo, för att föredragande minister Kiviniemi hade och har en stark vilja att föra Karleby och landskapet Mellersta Österbotten norrut. Detta trots grundlagsutskottets klara utlåtande i frågan som ju innebar att om det finns flere alternativa administrativa områdesindelningar att välja mellan, så skall man välja den som på bästa sätt tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna. Bland annat på grund av Folktingets vädjande till JK om att han skulle ta ställning till lagligheten i ministerns agerande, blev hon tvungen att också tillsätta en arbetsgrupp som skulle utreda hur de språkliga rättigheterna kunde förverkligas inte enbart i det norra alternativet utan också i det södra. Ända in på slutrakan försökte man hitta kryphål för norr, men slutligen fick man ge sig då grundlagen otvivelaktigt kom emot och resultatet blev att Mellersta Österbottens förbund i förordningen om regionförvaltningsverkens områden nu hör till samma område som Österbotten. Däremot fogade statsrådet efter omröstning en kläm till förordningen som innebar att man ännu skulle återkomma till frågan om Karlebys orientering, och tillsätta en expertarbetsgrupp….
Anmärkningsvärt är att presidenten då hon stadfäste regionförvaltningslagen, gav ett uttalande i vilket hon påtalade att landet har två nationalspråk och att medborgarna måste kunna lita på att deras språkliga rättigheter förverkligas också i framtiden. Det bekräftar att också hon sett oroligt på spelet kring orienteringen och viljan att de facto respektera grundlagen och riksdagens grundlagsutskott.
Anmärkningsvärt är också att de två stora regeringspartierna i dessa spariverns tidevarv ville tillsätta en till arbetsgrupp för att ytterligare utreda Karlebys orientering. Det är rent ut sagt resursslöseri att runt 20 höga tjänstemän skall sätta ytterligare tid på denna fråga samtidigt som arbetstagarna i Uleåborg satts på intensivkurs i svenska. På mindre än ett år förväntas dessa komma upp till samma svenska-kunskapsnivå som tjänstemännen i Vasa. Inget fel i det att man intensivt läser svenska. Men då har man glömt bort att frågan ur grundlags-synvinkel inte enbart handlar om de nu anställdas språkkunskaper. Det handlar om att på allt sätt välja det alternativ som ur språklig synvinkel är det bäst fungerande. Då måste man också se framåt och se till befolkningsunderlaget. Hur många svensk- respektive finskspråkiga bor inom de olika områdena, vilken är deras faktiska möjlighet till inflytande eftersom en språklig minoritet måste ha rätt till inflytande? Och hur sitter det i sammanhanget att hänföra en tvåspråkig stad med en språklig minoritet till ett stort enspråkigt område ? Svaret är givet. Det sitter inte! Mot all den här bakgrunden är min bedömning den att Karleby också efter nästa årsskifte kommer att befinna sig i samma sällskap som idag och att orienteringen söderut måste bli bestående!
Förhoppningsvis skulle vi snart få en paus med alla förvaltningsreformer som sveper över landet. Det är obönhörligen så att ju större områden man vill skapa, dess snävare blir svängrummet för det svenska. Därför ser jag också grundlagsutskottets ställningstagande i regionförvaltningsreformen som ett oerhört viktigt landmärke med tanke på kommande förvaltningsreformer. Jag ser också den föreslagna områdesindelningen gällande nödcentralerna som ett resultat av detta. Det hade helt enkelt inte varit hållbart att förorda Jyväskylä framom Vasa eller Tavastehus framom Åbo som nödcentralorter.
Bästa vänner,
Som jag nämnde har det funnits en mängd frågor som engagerat folktinget under året. Social- och hälsovårdsminister Liisa Hyssälä har nyligen i offentligheten sagt att det inte har någon betydelse för kollektivavtalens allmänt bindande verkan att de inte finns på svenska. Kan så vara, men faktum kvarstår att JK också tagit ställning för att avtalen bör publiceras på såväl svenska som finska.
Man kan heller inte vifta bort en fråga som handlar om den svenskspråkiga befolkningens grundläggande rättigheter med ett konstaterande att det inte finns pengar.
Det är helt klart att statsmakten och ministeriet har ansvar för att se till att de språkliga rättigheterna uppfylls. Också när det gäller kollektivavtal. Frågan tog också i torsdags ett litet steg framåt, då statsminister Vanhanen på riksdagens frågetimme konstaterade att JK:s åsikt är klar och han själv nu anser att avtalen bör finnas också på svenska inom en rimlig tidtabell. Vi får alltså fortsätta bevaka den här frågan och jag välkomnar bland andra det åländska stödet i det här ärendet, liksom fackcenteralen FFC:s mycket tydliga ställningstagande.
I veckan har frågan om svenskspråkig barnträdgårdslärarutbildning i södra Finland kommit till en lösning. Frågan har minst sagt varit eldfängd.
Jag har tidvis förvånats över den skarpa kritik som riktats mot Folktinget för att vi gick in i den här diskussionen. Förvånats, därför att jag ser det som en självklarhet att Folktinget som opinionsbildare, men också som intressebevakare med uppgift att också på lång sikt värna om det svenska i Finland, tar ställning i frågor som har betydelse för vårt uppdrag. Frågan om svenskspråkig utbildning av barnträdgårdslärare i Helsingfors, kan inte vara en fråga som är så känslomässigt laddad att den inte får diskuteras. Dessvärre har det varit lätt att få den uppfattningen utgående från diskussionen i offentligheten. En diskussion som i stor utsträckning haft drag av förra brandchefens konstaterande – ni vet han som kom till brandplatsen och fann att frivilliga brandkåren släckt elden - och sa då att det var fel släckt!
Det finns orsak att repetera de gemensamma målsättningarna, som alla enligt min uppfattning varit överens om. Nämligen att det behövs en barnträdgårdslärarutbildning på svenska i Helsingfors. De svenska barnen i huvudstadsregionen har lika rätt till behöriga barnträdgårdslärare som barnen i det övriga delarna av svenskfinland. För folktinget är det viktigt att den lucka som funnits nu täpps till. Liksom det för oss är viktigt att den instans som enligt lag och förordning har det allmänna ansvaret för lärarutbildning på svenska i det här landet, nämligen Åbo Akademi är en central aktör i den verksamheten. För den uppfattningen finns det klara argument, inte minst att undvika splittring av den finlandssvenska utbildningshelheten på sikt.
Frågan har i alla fall fått en positiv lösning i och med att Åbo Akademi och Helsingfors universitet nått samförstånd om hur utbildningen ska ordnas. Det har vi all orsak att vara glada över. Huvudmålet är nått och jag vill gärna se också att Folktingets ställningstagande haft en påskyndande verkan.
Under året har Folktinget också tillsammans med Svenska Kulturfonden låtit forskare Kristian Myntti göra en utredning om nationalspråks- kontra minoritetsspråkstatus för svenskan. Utredningen utmynnar i att det med alla mått mätt är att föredra nationalspråksstatus, något som Folktinget också starkt talat för. Det skulle vara skönt om också tankesmedjan Magma kunde ha detta som utgångsläge i sina resonemang och tankar om svenskans ställning i framtiden.
För det är så att vi har en oerhört bra grund att stå på då det gäller svenskans ställning, nämligen grundlagen. Målet för oss alla som värnar om det svenska är säkert gemensamt – Att trygga och stärka svenskans ställning i vårt land - så att vi i vår vardag kan leva ett gott liv innefattande bland annat tillgång till vård, skola och omsorg på svenska. Ytterst handlar vägvalet om framtiden för Finland som ett tvåspråkigt land, eller något annat. Där har naturligtvis majoritetsbefolkningen en nyckelposition, men vår styrka ligger i att vi själva vet vad vi vill och hittar en gemensam melodi, ett gemensamt vägval, som vi också sedan kan få tillräckligt brett gehör för på finskt håll.
Vi har under året sett ett starkt stöd för Finland som tvåspråkigt land och som en viktig del av det nordiska i bl.a de uttalanden som republikens president Tarja Halonen gjort och även president Martti Ahtisaari. Kontrasten till de anonyma åsikter som fritt flödar på allehanda webb-forum är påtaglig, och därför inte minst- blir dessa uttalanden från landets högsta politiska ledning så viktiga. För tillfället går debatten het om den obligatoriska svenskan i skolan. Jag är synnerligen glad över att undervisningsminister Henna Virkkunen tagit ställning för fortsatt obligatorisk undervisning i det andra inhemska språket och att hon också anser att undervisningen borde tidigareläggas. I denna fråga behövs det ett tydligt ledarskap och det har Virkkunen förtjänstfullt visat.
Ett faktum är att vi nu då vi snart skall komma överens om en ny läroplansgrund har en gyllene chans och möjlighet att reda upp lite av det som slopandet av studentsvenskan ställde till. Det är dags att inse att det för såväl eleven som för samhället som helhet skulle vara ytterst viktigt att ta in det andra inhemska betydligt tidigare än 7e klass också i den finska skolan.
Vi kan också med fog fråga oss varför man ansett att det inte går för finska elever att börja med svenska i andra eller tredje klass då vi på svenskt håll börjar med finska då. De finskspråkiga barnen klarar säkert av att lära sig flera språk lika bra som de svenskspråkiga.
Och självfallet är det så att det för svenskans framtid i Finland också är till fördel att majoritetsbefolkningen skulle lära sig en sådan svenska som de sedan också vågar tala. Undervisningsmetoderna borde ses över och över lag borde undervisningen i svenska avdramatiseras.
I tidningen Metro ingick för en dryg vecka sedan en artikel om den helfinska ”pakkoruotsihataren” Harry Tikkanen som nu bytt åsikt 180 grader och idag studerar till tradenom på svenska. Han är ett utmärkt exempel på att då man blir tillräckligt motiverad, ja då går det plötsligt bra att också lära sig svenska. Därför skall vi akta oss för att på förhand utvärdera vilka mänskor som kommer att behöva svenska och vilka inte, utan tvärtom ge alla samma möjligheter. Det är hög tid att lämpa ”pakkoruotsi” överbord och ta in nyttosvenska istället!
Bästa vänner,
det är dags att blicka framåt. Ett är säkert, det kommer att finnas ett fortsatt brett arbetsfält för att stärka tvåspråkigheten i vårt land. Därför behövs också konkreta genomförbara handlingsplaner. Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 är ett utmärkt verktyg. Jag har också med den i handen tillsammans med Folktingets presidium besökt kanslicheferna på inrikes- och social- och hälsovårdsministeriet för att diskutera åtgärder med anledning av berättelsen. Dylika uppvaktningar till andra ministerier kommer också att fortsätta.
Folktingets arbetsutskott har fattat beslut om att initiera och förverkliga ett nationellt handlingsprogram för tvåspråkigheten och för detta har vi nu anställt en programchef, Markus Österlund.
Tanken är att fördomsfritt analysera språkklimatet och förverkligande av språklagstiftningen. Målsättningen är att skapa ett konkret åtgärdspaket för att utveckla landets tvåspråkighet och paketet ska finnas tillgängligt inför nästa regeringsförhandlingar.
Programmet ska också innehålla en utredning om bland annat inrättande av en språkombudsmannafunktion. Det var med glädje som jag läste grundlagsutskottets betänkande om tillämpningen av språklagstiftningen, i vilket utskottet också ställer sig positiv till utredning av en språkombudsmannafunktion.
Vi ser fram emot att kunna presentera upplägget för handlingsprogrammet mera i detalj inom kort.
Bästa vänner,
Med dessa ord får jag hälsa er alla hjärtligt välkomna och alldeles speciellt välkommen är utbildningsstyrelsens generaldirektör Timo Lankinen. Folktings-sessionen 2010 är öppnad !