På plussidan för regeringen den här veckan är att två av tre långkörare har fått sin lösning. Äntligen kunde man nå enighet om vallagsreformen. Det blir en röstspärr på 3 % i hela landet. Sfp har genomgående talat för en annan lösning, utan röstspärr, men de tonerna har klingat för döva öron. Mot den bakgrunden får överenskommelsen om 3 % ses som en halv seger. Länge höll de stora partierna fast vid 4 % och frågan var inte om en reform kommer utan när den kommer.
Överhuvudtaget anser jag att systemet med röstspärr inte passar ett land som vårt. Värnar man verkligen om demokratin, vill man inte stänga ute nya rörelser. Nu blir det i praktiken svårt för nya partier att ta sig in riksdagen. Röstspärren på 3 % kan beroende på valdeltagandet betyda ca 70.000-80.000 röster. Dessa går alltså förlorade i sin helhet ifall gränsen inte nås. Därtill borde systemet vara sådant att man kan räkna sig fram till slutresultatet med hjälp av huvudräkning och fickräknare. Nu kommer man att behöva en dator för att få fram vilka som blir invalda på de sista platserna på basen av det man kallar utjämningsmandat. Det är inte bra för den allmänna tilltron till systemet. Men som sagt 3 % var bättre än 4 %.Frågan om söndagsöppet har man också enats om i veckan. Jag är orolig för de små butikerna och de närbutiker på landet som finns kvar.
Slutligen har vi då frågan om Mellersta Österbotten och Karleby skall hänförs mot norr och Uleåborg eller mot söder mot Jakobstad, Vasa och Österbotten i den statliga regionförvaltningsreformen. Saken fördes ju av kommunminister Kiviniemi till den s.k. kvartetten för beslut, då hon inte vill gå till omröstning i Halke-ministergruppen, som ger sitt förslag till regeringen. Men statsminister Vanhanen ville inte ta beslut, då man inte kunde enas bland partiledarna i kvartetten. Därför skuffades ärendet tillbaka till Halke. Ett bollande utan like, som redan fått farsartade drag.Alla fakta ligger på bordet, och klart är också att det finns en djup splittring i regeringsleden. Bland annat mot den här bakgrunden föreslog jag i veckan att Finland borde grunda en författningsdomstol. En domstol som kunde ta ställning till huruvida ett lagförslag eller en lag strider mot grundlagen, och om den gör det, förklara den ogiltig. Skulle centern och statsministern i fallet Mellersta Österbotten lyssna till de tre grundlagsexperter som Folktinget begärt utlåtande av gällande Karleby och Mellersta Österbotten, skulle detta bollande ha varit slut för länge sedan. Nu gör man inte det. Bland annat det här visar att det är dags att införa en Författningsdomstol i vårt land. Den kunde, till skillnad från grundlagsutskottet, redan i ett tidigt skede ta ställning till huruvida ett förslag är förenligt med grundlagen eller inte. Domstolens uppgift skulle alltså vara att se till att politikerna håller vad de lovat i grundlagen då de stiftar andra lagar och förordningar.
Anna-Maja Henriksson