Riksdagen har under veckan diskuterat Rundradion eller Yle som vi vant oss att kalla bolaget i dagligt tal. Ur Rundradions förvaltningsråds berättelse om bolagets verksamhet för åren 2005 och 2006, framgår att hela 83 % av finländarna var ganska nöjda med Yles utbud av Tv, radio och nya tjänster. Också riksdagens kommunikationsutskott konstaterar i sitt betänkande att folket mer än tidigare förefaller att sätta värde på det vi kallar public service.
Mot den här bakgrunden, är det svårt att förstå att det är samma bolag som under de senaste två veckorna i offentligheten framstått som ett bolag i kris, med ett oklart uppdrag. Ett bolag som förefallit som om det tappat styrkursen och lotsats utan kompass.
Just nu är det svårt att se de långsiktiga planerna för bolagets verksamhet. Digitaliseringen blev igen askungensaga. Ett faktum är att ca 50.000 personer sagt upp sina licenser under året och att därtill omkring 200.000 hushåll valt att avstå från att betala licens överhuvudtaget. Därmed går runt 40 miljoner € bolaget förbi. Intäkter som borde tillhöra Yle. Istället för att koncentrera sig på att få tillbaka licensbetalarna och att få fast smitarna, har ledningen valt att kasta fram den ena nedskärningslösningen efter den andra, som botemedel på den akuta kassakrisen i storleksklass 10 miljoner €. Kortsiktigheten har tagit överhand över långsiktigheten. Hotet mot det svenska har gått som en röd tråd i alla förslag.
Rundradions och Yles uppgift är att erbjuda public service för alla på lika villkor, också för oss svenskspråkiga. För de flesta av oss är kanalerna FST 5, Radio Vega och Radio X3M på ett eller annat sätt viktiga element i vår vardag. De åtgärder Yle styrelsen viftat med som botemedel på kassakrisen, skulle om de förverkligas utgöra direkta hot mot den omfattning av public service som bolaget står för idag, inte minst mot den svenska servicen. Tack och lov valde bolagets förvaltningsråd att inte lägga ner radio X3M. Däremot vet vi inte ännu hur det går med nyhetsredaktionerna. Styrelsen har dragit tillbaka sitt förslag om att sammanslå den svenska och finska redaktionen, vilket är synnerligen klokt, men det slutliga beslutet fattas av förvaltningsrådet nästa vecka. Av debatten i riksdagen i torsdags att döma, finns det åtminstone inom samlingspartiet fortfarande ledamöter som förespråkar en sådan modell. Föga överraskande, tyvärr!
Nu behövs nya aktiva grepp för att öka inkomsterna. Inte för att hitta nedskärningsobjekt. Samtidigt kan vi gott fråga oss om dagens tv-licens system levt ut sin tid. Det förefaller inte särdeles rationellt och logiskt att det kostar att titta på TV-Nytt via en tv-apparat men inte att titta på programmet via nätet och sin lap-top med hjälp av Yle-Arenan. Licenssystemet idag bygger på att vi betalar för att vi kan ta emot en tv-signal till vår tv-apparat, inte för att vi kan titta på Yle:s program.
Vi behöver ett finansieringssystem för Yle, som är hållbart och som står sig då tekniken går framåt. Därför är det positivt att kommunikationsministern efter nyår vill att det skall tillsättas en arbetsgrupp, med uppdrag att utreda olika alternativa finansieringsmodeller. I diskussionen har skymtat möjligheten att koppla licensen till ett kort. Också en direkt budgetfinansiering via statsbudgeten har kastats fram. Säkert finns det också andra alternativ.
Tills vi hittat ett nytt system måste den akuta krisen kunna skötas så att Yles uppdrag som leverantör av public service på bred bas till såväl den finsk- som svenskspråkiga befolkningen, och övriga minoriteter inklusive hörsel och synskadade, inte äventyras. Något annat kan inte accepteras. Det handlar om public service, ett för vår demokrati och vår rättsstat synnerligen viktigt uppdrag. Yle skutan måste fås på rätt köl igen och kaptenen måste hitta farleden. Och vi mediakonsumenter skall se till att vi är laglydiga och betalar vår tv-avgift.
Anna-Maja Henriksson