En vecka i moll

10.11.2007 kl. 10:15
I onsdags vid middagstid satt jag på ständerhuset i ett diskussionstillfälle kring jämställdhet, då det första textmeddelandet om att det har avlossats skott i Jokela skola i Tusby kom.

I onsdags vid middagstid satt jag på ständerhuset i ett diskussionstillfälle kring jämställdhet, då det första textmeddelandet om att det har avlossats skott i Jokela skola i Tusby kom. I det skedet kunde ingen ännu ana vad det handlade om, att det var fråga om den värsta tragedin som någonsin utspelats i vår skolvärld.

Det ena meddelandet avlöste det andra, och offrens antal steg från ett till tre, till fem, till sju, för att slutligen landa på nio inklusive gärningsmannen själv. Många var vi som kände oss alldeles lamslagna. Plötsligt bleknade alla andra problem. Riksdagens plenum avbröts också, och att fortsätta jobba var helt enkelt omöjligt.

Tankarna går till de drabbade, till alla elever, lärare och annan personal och till deras familjer. Det trauma händelsen innebär för såväl de omkomnas familjer som för de överlevande som fått uppleva värsta skräck och rädsla, tror jag inte vi ännu förstår vidden av. Att något sådant kan hända i vårt goda land där skolan upplevts som en av de mest trygga miljöerna, är helt ofattbart.

Vad hade kunnat göras för att förhindra det skedda? Den frågan ställer sig många. Vad viktigare är att fundera på vad som kan göras för att hindra att det upprepar sig. Säkert kommer händelsen att leda till en bredare diskussion om vad som rör sig på internet, om man kan begränsa det som sätts ut där på något sätt, om vi har en riktig politik gällande vapenlicenser, om vi behöver strängare säkerhetsåtgärder I våra skolor. Viktiga frågor, men trots allt sekundära. För det som verkligen behövs, är åtgärder för att få de barn och unga I vårt samhälle som mår dåligt att må bättre. Vi behöver ett samhälle där man bryr sig om varandra mera än idag. Då hjälper inga metalldetektorer eller passerkort till skolan - tvärtom skulle dessa bara öka känslan av otrygghet.

Vårt mål skall vara att våra barn och unga växer upp till trygga mänskor. I det arbetet behövs vi alla, såväl hemmen, skolan som det omgivande samhället. Den mänskliga kontakten och det förebyggande arbetet kan inte nog betonas.

Anna-Maja Henriksson