Familjernas behov skall beaktas i vården

06.04.2007 kl. 11:08
När jag var fem år gammal blev jag opererad på öronkliniken i Helsingfors. En sjukhusvistelse på närmare en vecka som etsat sig fast i mitt minne. En vecka i mitt liv som jag vet att också påverkat mig i min roll som vårdpolitiker.

När jag var fem år gammal blev jag opererad på öronkliniken i Helsingfors. En sjukhusvistelse på närmare en vecka som etsat sig fast i mitt minne. En vecka i mitt liv som jag vet att också påverkat mig i min roll som vårdpolitiker.

Det jag minns är hur jag måste bli kvar ensam på ett stort sjukhus långt borta från mamma och mina syskon. Jobbigt var det också för min mor som var ensamförsörjare och var tvungen att åka hem och sköta sitt arbete i Jakobstad. Men inte nog med det. Jag minns också känslan hur det var att inte bli förstådd av personalen, eftersom nästan ingen av dem kunde svenska. Själv förstod jag en del finska då men kunde inte tala så bra. Sällan har jag väl haft en sådan hemlängtan som jag hade då.

Mitt exempel från det levande livet belyser framförallt två saker som är oerhört viktiga när det gäller vården, barnen och familjerna. Det handlar dels om närheten till vården och dels handlar det om språket i vården. Alla är vi känsliga när vi blir sjuka, och speciellt känsliga är barnen. Att då kunna ha sina föräldrar på nära håll är en trygghetsfaktor av stora mått. Att kunna bli förstådd på sitt modersmål då man är sjuk och svag är så viktigt att det inte går att mäta överhuvudtaget.

Vad är det då jag vill ha sagt ? Jo, att vi i vår region som är en av de mest barnrika i hela landet, måste förstå att slå vakt om den vård som vi idag erbjuder våra familjer och våra barn. Det gäller allt från mödrarådgivning till BB och barnavdelningen på Malmska.

Under de senaste 10 åren har jag vid ett flertal tillfällen varit med och avvärjt de hot om stängning av BB och barnavdelningen som med jämna mellanrum dykt upp av en eller annan orsak. Den linjen tänker jag hålla. Så länge befolkningen i regionen ökar och antalet födslar per år håller sig runt 450-500 (2006 över 500) , så länge har vi ingen orsak att välja någon annan väg.

Jag hoppas att mina kolleger riksdagskandidater också kunde omfatta det synsättet. Primärt är det inte riksdagen som besluter om vilken nivå på vården vi skall ha i vår region, men en riksdagsmans åsikt väger ändå tungt i frågan.