Däremot har jag en annan åsikt än Liisa i själva sakfrågan. Vi lever i ett tvåspråkigt land, med finska och svenska som nationalspråk. Det betyder att var och en av oss har rätt att få använda svenska eller finska i vårt dagliga liv och få service på vårt modersmål.
I våra trakter är detta inget problem i dag. Servicen hos oss fungerar rätt väl på bägge språken. Verkligheten är dock en annan på många håll i landet, inte minst i huvudstadsregionen.
Liisa Kniivilä hänvisar till att språklagen ger oss rätten att använda det andra inhemska och att det räcker. Klart att språklagen är bra. Men en lag i sig ger ingen service, vare sig på det ena eller andra språket. För att lagen skall kunna tillämpas krävs det att det finns mänskor som kan leva upp till lagens anda och bokstav och som i praktiken har de språkkunskaper som behövs.
Gör man, som Kniivilä föreslår, undervisningen i det andra inhemska frivillig, drar man samtidigt undan mattan för att Finland på sikt förblir tvåspråkigt. Det förvånar mig att en representant för KD vill gå så långt. Om man verkligen värnar om tvåspråkigheten måste man se helheter och inse konsekvenserna av de åtgärder man föreslår.
Därför är det också viktigt att vi nu lyckas få ändring i förslaget till polisreform. Ett polishärad som sammanfaller med tingsrättens område är det mest logiska, och innebär att servicen tryggas på bägge språken. Det goda samarbetet med polisen i Karleby skall naturligtvis fortgå.
Slutligen; ingen bevakar en minoritets intressen om inte minoriteten själv är intresserad av att göra det. Jag är finlandssvensk i en tvåspråkig familj. För mig är det självklart att verka för att vi kan leva våra liv på vårt modersmål, må det sedan vara svenska eller finska