I Finland satte regeringen Vanhanen igång århundradets kommunreform. Så sades det hösten 2005. Regeringen gick hårt ut. Man lanserade 3 modeller som samtliga kommuner i landet skulle ta ställning till före årsskiftet 2005-2006. Därefter skulle besluten fattas. Några andra modeller än de tre som regeringens statssekreterargrupp tagit fram, skulle inte diskuteras. Det var en hejdlös brådska. Kommunfolket över hela landet skulle invaggas i tron att nu är det faktiskt allvar.
Vad har då hänt.? Jo, kommunfolket , landskapen och politikerna har minsann fört fram sina åsikter om modellerna. Diskussionen har varit synnerligen livlig. Först sågades den sk. landskapsmodellen (också kallad Peltomäkimodellen), som skulle ha inneburit 20 jättekommuner istället för dagens 432. Genom den hade dagens landskapsförbund omvandlats till kommuner. Egentligen var det bara inom vissa landskapsförvaltningar man var intresserad av den modellen. På kommunfältet lyste stödet med sin frånvaro. Den andra modellen- den sk. distriktsmodellen fick heller inget nämnvärt stöd. Den utgick från att äldreomsorgen, hälso- och sjukvården skulle organiseras via stora distrikt omfattande en befolkning på 100.000-200.000 personer. Kvar fanns den tredje, eller den sk primärkommunmodellen, vilken i den inledande fasen byggde på starka primärkommuner med minst 20.000-30.000 invånare.
Merparten av landets kommuner vill inte ha någon av dessa tre modeller. Istället vill man på frivillig väg intensifiera samarbetet mellan kommunerna. Många har också talat sig varma för så kallade basservicedistrikt med ett visst minimi befolkningsunderlag för tex. äldreomsorg och yrkes- samt gymnasieutbildning. Det negativa med basservicedistrikten är att beslutsfattandet skulle vara indirekt. Dvs primärkommunernas fullmäktige skulle välja personer till basservicedistriktets ledande politiska organ. Eftersom äldreomsorgen samt hälso- och sjukvården i Finland utgör en betydande del av den service kommunen har som uppgift att ordna för sina invånare, skulle det som blir kvar i primärkommunens fullmäktige att besluta om krympa betydligt. Kvar i kommunen skulle vara skola, dagvård, teknisk sektor, fritid, kultur och näringslivsfrågor.
Regeringen skulle på basen av den respons och de svar som kommunfältet gett, komma med sitt förslag till ramlagstiftning inom april- månad 2006. Denna tidtabell har inte hållit. På grund av vitt skilda åsikter mellan regeringspartierna, har det nu sagts att ramlagen skall avges till riksdagen före midsommar. Återstår att se om man klarar av det ?
Det är svårt att nå fram till en samsyn när det ena stora regeringspartiet, socialdemokraterna,(sdp) vill köra modellen med starka primärkommuner och det andra stora regeringspartiet, centern (c) vill att inga tvångsåtgärder mot kommunerna skall få komma på fråga. Svenska folkpartiet (Sfp), det tredje regeringspartiet, har hela vägen påtalat att det är tryggandet av servicen i framtiden som är det viktiga, inte hur stora kommunerna i sig är. Sfp ställer sig också liksom centern negativ till tvångssammanslagningar.
Samtidigt är det så att Finland står inför ett riksdagsval i mars 2007. Jag har därför svårt att tänka mig att dagens regering skulle kunna ge de övriga partierna den trumfen på hand – att det inte blir något alls av det man kallat århundradets reform. Vill centern trygga en framtida regeringsmedverkan är man nog tvungen att hitta en kompromisslösning, också fastän det kan svida i skinnet. Att inte åstadkomma något alls, vore rena rama lågvattenmärket och ett bevis för handlingsoförmåga. Därför är det budskap man från Sfp ledningen genomgående hållit framme – att det är bättre att förekomma än att förekommas- fortfarande det enda kloka. Genom att hitta gemensamma hållbara regionala lösningar finns det också en framtid för det svenska i Finland. Finland behöver för att bevara sin tvåspråkighet - starka finlandssvenska kommuner. Och landet som helhet behöver livskraftiga kommuner för att klara av den service som befolkningen kommer att behöva i framtiden.