Den s.k. tvåspråkiga skolan har varit ett återkommande debattämne under den senaste tiden. Förra veckan väcktes diskussionen igen, denna gång av min ministerkollega Alexander Stubb. Stubb tar avstånd från den s.k. Taxellska paradoxen och kallar den sjuk. Taxells paradox går ut på att tvåspråkiga lösningar blir enspråkiga. Därför förutsätter en levande tvåspråkighet enspråkiga lösningar.
Tidigare debattinlägg om den tvåspråkiga skolan har nästan alla präglats av att ingen riktigt klarat av att definiera vad man avser med en tvåspråkig skola. Också denna gång förblir det oklart vad minister Stubb avser. Vill han ha mera av samlokaliserade skolor eller vill han skapa en skola där undervisningen ges på två språk? Det vore viktigt att inte bara svepa med stora penseldrag, utan också klara av att måla detaljerna. Skall lektionerna varvas så att man har en timme matematik på finska och följande timme biologi på svenska?
Personligen är jag av den åsikten att utgångsläget bör vara att varje barn ska ha rätt till undervisning på sitt modersmål. Den svenska skolan från dagvård till högskola är central för en fungerande tvåspråkighet. Skolans kulturbärande och identitetsskapande roll är avgörande för ett levande svenskt språk i Finland.
Jag håller helt med Christoffer Taxell i att det för Stubb skulle göra gott att gå lite bakåt i tiden. De enspråkigt svenska lösningar som i tiden skapades har på sina områden garanterat en levande tvåspråkighet. Här kan nämnas förutom den svenska skolan också t.ex. Borgå stift och Nylands Brigad. Inom vården har lösningen ofta varit en annan, vilket gjort det svårt i speciellt Nyland. Därför är det otroligt viktigt att vi också i framtiden har kvar aktörer som Kårkulla.
Det finns också lokalt ett belysande exempel om hur en till synes god tanke om tvåspråkighet i slutändan kan gå helt fel. Jakobstads handelsläroverk var verksamt i nästan 50 år, tills verksamheten flyttades till tvåspråkiga Mellersta Österbottens yrkeshögskola. Vi vet hur det gick sedan. Den svenska utbildningen lades ner och utbildningen fortsatte på finska och engelska Det här visar att det faktiskt finns risker med att frångå enspråkigt svenska lösningar. Det handlar inte om påhittade hotbilder.
Men vi ska definitivt ta lyra på det intresse för det svenska språket, som finns hos många finskspråkiga barns föräldrar. Vi behöver mera språkbad som börjar i dagvården och slutar i årskurs 9. Språkbad på andra stadiet bör också uppmuntras. Det är också därför vi behöver fler lärare som är utbildade i språkbadspedagogik.
Det finns således nog goda möjligheter att öka en levande tvåspråkighet i Finland. Men nyckeln är inte att lägga ner den svenska skolan. Det vore att göra landet, tvåspråkigheten och svenskan en björntjänst av gigantiska mått. Det om något vore helt sjukt!