Tal på Folktingets Svenska dagen fest i Vasa 6.11.2016
Svenska dagen 2016 – Folktingets huvudfest i Vasa
Partiordförande, riksdagsledamot Anna-Maja Henriksson (SFP), talat ord gäller!
Ärade festpublik, alla vänner av svenska språket, mina damer och herrar,
Det är trevligt att få vara här i Vasa ikväll och fira Svenska dagens huvudfest med er alla samt alla radiolyssnare.
Hur går det för svenskan?
Det är en fråga som jag stött på allt oftare under det senaste året. Liksom mor- eller farsdag inte ska vara den enda dagen vi visar uppskattning gentemot våra föräldrar och alla hjärtans dag inte ska vara enda dagen vi visar åt våra älskade att de är oss kära, så kan inte Svenska dagen vara enda dagen då vi ställer oss frågan hur det riktigt går för svenska språket i det tvåspråkiga Finland.
Just nu, vill jag hävda, ställs svenska språket i Finland inför större utmaningarän på länge. Jag har under det senaste halvåret träffat en hel del mänskor runt om i svenskfinland. Oron är påtaglig. Det gäller vården, de gäller medierna på svenska, det gäller utbildningen och det gäller attitydklimatet som man upplever att hårdnat.
Finland är, enligt grundlagen, och har alltid varit, ett tvåspråkigt land. Ett land där både den finska och svenska befolkningens rättigheter att få service på sitt språk tryggas enligt lag. Ett land som vill och ska klara av att vara jämlikt på denna punkt. Det var därför som vi i den senaste regeringen jobbade fram landets första nationalspråksstrategi, som såg dagens ljus 2012. För att ge verktygen för hur vi gemensamt kan jobba för att stärka såväl det svenska som det finska i Finland. Behovet av en nationalspråksstrategi konstaterades bero på att den lagstiftning som gäller våra nationalspråk tillämpas på ett bristfälligt sätt, vilket äventyrar speciellt den svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter. Det arbetet fick som ni kanske minns sitt bränsle från den sk Ahtisaari-gruppen som vi tillsatte inom Folktinget 2010.
Men, vad har nu hänt ? När har någon senast hört någon minister i nuvarande regering nämna nationalspråksstrategin, än mindre hänvisa till den för att hitta stöd för pågående reformer. Nej, den har tyvärr för regeringen Sipilä blivit en handling som satts i mapp Ö.
Men jag rekommenderar varmt att samtliga ministrar i regeringen skulle ögna igenom den, åtminstone se till att deras medarbetare skulle ägna den en del uppmärksamhet. Då skulle man kanske bättre förstå, varför det är så viktigt att göra grundliga konsekvensbedömningar i samband med större förvaltningsreformer. Då kanske man också skulle inse, att det man just nu håller på att göra inom en rad olika samhällsområden, inte är ägnat att på sikt stärka det svenska och tvåspråkiga Finland.
För en tid sedan fick vi höra i radionyheterna om Gun-Maria Biskops 90-årigmor i Terjärv som blivit svårt sjuk och blivit intagen för vård på jouren vid sjukhuset i Karleby. Pga utrymmesbrist, söktes ett annat ställe för henne. Det var bara det att den lediga platsen skulle finnas i kommunen Reisjärvi 120 km norrut. Tack och lov hade mamman sin dotter med, som kunde stå på sig på sin mors vägnar. Den äldre kvinnan kunde i sista minuten undgå att bli skickad långt bort till en fullkomligt enspråkig kommun, där nog ingen vård på svenska hade kunnat garanteras. Det här är ett exempel på vad som inte borde få hända. Det borde finnas klara planer och samarbetsnätverk vid våra tvåspråkiga vårdinrättningar, så att man hittar lösningar som på riktigt också beaktar patientens modersmål och önskemål. Medmänskligheten får inte sättas på undantag. Vi mänskor är inga produktlådor som kan transporteras till närmaste lagerhylla där det finns plats. Vi är levande individer av kött och blod, med känslor och tankar och vi behöver alla få bemötas med omtanke och respekt. Det gäller inte minst då man är sjuk, svag och utsatt.
(För att i praktiken kunna leva upp till det som lagen föreskriver, är det oerhört viktigt att det finns såväl finsk- som svenskspråkiga läkare, jurister och tandläkare, för att nämna några exempel. Ändå vet vi alla att det inte alltid är självklart att man snabbt får tid till en svenskspråkig läkare, att våra domare inte alltid kan svenska eller att svenskspråkiga inte alltid blir bemötta av polispatrullerna på sitt modersmål. Det finns alltså en brist på just svenskkunniga läkare, vårdare, tandläkare, jurister och poliser.)
Värderade festpublik,
Idag står vi inför ett flertal större förvaltningsreformer. Två reformer jag speciellt oroar mig för, som jag tänker tangera idag, är tingsrättsreformen ochreformen som sägs vara den största sedan vår självständighet, nämligen vård- och landskapsreformen. Tyvärr verkar regeringens målsättning inte vara att söka lösningar som på bästa sätt också beaktar konsekvenserna så att de språkliga rättigheterna kunde tryggas optimalt. Tvärtom, lyser en obehaglig nonchalans under ytan.
Låt mig börja med tingsrättsreformen. Minister Lindström har föreslagit att antalet tingsrätter minskas från 27 till 20. Fyra av dessa är tvåspråkiga. Reformen innebär en nedläggning av tingsrätterna i Borgå, Raseborg och Karleby samt tingsplatserna i Jakobstad, Kristinestad och Kimito. Dessutom ändrar majoritetsspråket vid Österbottens tingsrätt från svenska till finska. Detta betyder att det inte längre finns en tingsrätt med svenska som majoritetsspråk på fastlandet. Lilla Ålands tingsrätt är därefter den enda svenska. När tingsrätter slås ihop så att de svenskspråkigas procentuella andel av befolkningen sjunker,blir det svårare att rekrytera till exempel kanslipersonal med kunskaper i svenska. Det handlar helt enkelt om att personal från exempelvis Raseborg, inte väldigt gärna flyttar efter jobb till Esbo tingsrätt. Det handlar också om att ju större enhet det är, desto mer drunknar det svenska och försvinner slutligen som arbetsspråk. Det försvårar svenskspråkiga medborgares kontakt med tingsrätten. Det gör det också svårare att upprätthålla fackterminologi på svenska. Efter att jag har följt olika reformer under de senaste åren måste jag säga att jag ser betydligt flera risker med tingsrättsreformen än vad jag ser förbättringar. Man behöver inte vara tidigare justitieminister för att inse att detta på sikt kan vara ett hot mot vår rättssäkerhet. Alla är vi lika inför lagen, och för att det ska kunna förverkligas i det levande livet, måste det också i praktiken gå att bli förstådd av såväl polis, åklagare, domare som rättsbiträden på sitt modersmål. Man ska inte behöva vara rädd för att bli missförstådd. Nyanserna i språket är viktiga, inte minst i rättsprocesser.
Bästa vänner,
Den andra reformen jag ska lyfta fram idag är vårdreformen. Grundtanken då det begav sig var ju att göra vården mer jämlik. Men det har nu blivit en floskel av högsta rang. Reformen leder nämligen till det motsatta. Regeringens fokus i reformen ligger på inbesparingar och centralisering. Regeringen går in för strukturer som leder till större ojämlikhet. Man vill ha 18 landskap som ska ansvara för vården, men bara i 12 av dessa ska det finnas sk fulljoursjukhus. Vasa centralsjukhus är inte ett av dem. Demokratin och inflytandet för medborgarna minskar, avståndet till vården ökar och möjligheterna till vård på svenska blir sämre. Låter detta i era öron som att vården görs mer jämlik?
Vi vet redan nu att det finns brister framförallt då det gäller möjligheten att få använda sitt eget språk i vården. Europarådets ministerkommitté konstaterade 2007, och upprepade 2010, att de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården i Finland inte tillgodoses tillräckligt bra i enlighet med språklagen.Nu så sent som för några veckor sedan upprepar Europarådet sig och rekommenderar Finlands regering att verkställa nationalspråksstrategin. Därtill rekommenderar man att regeringen intensifierar åtgärderna för att säkerställa rätten till vård på speciellt svenska och samiska, dvs alla administrativa reformerborde genomförs så att minoriteternas språkliga rättigheter tillgodoses.
För några veckor sedan deltog ca 10 000 personer på Vasa torg i en manifestation för Vasa Centralsjukhus status som fulljoussjukhus. Inte heller den manifestationen bet på den centerledda regeringen.
Bästa vänner, jag har mången gång frågat mig själv varför det ska vara såhär svårt ? Varför kan vi inte ha en situation i vårt land, en gemensam uppfattning om att det är till hela landets fördel att se till att reformer genomförs så att ingen minoritet behöver känna sig överkörd ? Varför kan inte utgångspunkten vara, att man skulle lyssna till de förslag som kommer från Folktinget och från dem som representerar de svenskspråkiga och tvåspråkiga i riksdagen. Jag upplever det rent av motbjudande, att det igen en gång ska bli grundlagsutskottet som får den avgörande rollen och ska slå fast huruvida regeringens förslag klarar grundlagsnålsögat eller inte. Ett antal språkberättelser som tidigare regeringar avgett, ett antal internationella rekommendationer och nu även medborgarnas starka reaktioner borde räcka för att regeringen skulle välja en försonlig väg. Jag skulle önska att regeringen hade varit mer lyhörd, speciellt gentemot medborgarna, då det gäller olika lösningsmodeller.
När så inte är fallet, får jag upprepa det jag framhållit ett otal gånger. Bästa regering med statsminister Sipilä i spetsen, justera kursen då det gäller vårdreformen, sätt fokus på patienten och gå tillbaka till att förbättra jämlikheten i vården. Vi kräver inga särrättigheter på svenska, vi kräver samma rättigheter till fungerande vård på modersmålet! Varken mer eller mindre.
Och det räcker inte med att säga att ”kielelliset palvelut turvataan”. Det är den här insikten om att strukturerna är centrala då det gäller att förverkliga rätten till vård på modersmålet, som tycks fattas. Varför är det så svårt att förstå ? Det borde vara uppenbart för alla, att tex Seinäjoki inte kan ge tillnärmelsevis samma vård på landets bägge nationalspråk som man kan i Vasa.
Låt mig ta ett exempel. Låt oss säga att regeringen skulle slå fast att alla ska ha rätt att hugga ved för hushållsbruk från statens skogar. För att det skulle fungera i praktiken, skulle regeringen vara tvungen att se till att det finns statliga skogar på tillräckligt nära håll överallt i landet. Man kan inte skicka någon för att hugga ved till en åker utan träd, och hänvisa till att du har rätt att hugga ved och det räcker. En rättighet som inte kan förverkligas i praktiken blir en kvasi-rättighet som inte har något värde, en non-rättighet. Vi vill inte ha non-rättigheter , vi vill ha förverklingsbara rättigheter!
Värderade festpublik
Vi ska inte vara rädda för att stå upp för vårt modersmål. Finlandssvenskarna måste också ha rätt att ta nationalspråket svenska i försvar, utan att för den skull bli beskyllda för att skapa språkkonflikter. En minoritet måste för att överleva, våga stå på sig. Annars blir man lätt överkörd. Så använd svenska i vardagen, ge våra finskspråkiga vänner möjlighet att tala svenska, byt inte genast till finska. Ge beröm och uppmuntran då du betjänas på svenska och var stolt över ditt språk, över tvåspråkigheten och den finlandssvenska kulturen.
Nu när vi har att navigera i en trång språkterräng, betyder det också attFolktingets uppdrag att arbeta för svenska språkets ställning och verka för en levande tvåspråkighet och för ett tolerant språkklimat är viktigare än på länge. Det tvärpolitiska arbete som Folktinget gör är ytterst värdefullt och jag uppskattar de personer från olika politiska partier som engagerar sig i Folktinget. Vi alla, tillsammans måste nu arbeta hårdare än någonsin.
Bästa vänner,
(Vi vet att såväl svenskan som finskan är relativt små språk sett ur ett globalt perspektiv. Vi vet att dagens barn och unga rör sig flera timmar om dagen i den virtuella världen. Vi vet att musik, film, underhållning och media ofta förmedlas på engelska samtidigt som engelskan också i övrigt vinner terräng, också i kommunikationen människor emellan över nätet. Vi vet också att modersmålskunskaperna hos våra barn, det må då gälla svenska eller finska, har försvagats. Samtidigt vet vi att våra myndigheter har svårt att leva upp till det som grundlagen och språklagen förutsätter. Nämligen att landets svenskspråkiga och finskspråkiga befolkning har rätt att få sina kulturella och samhälleliga behov tillgodosedda enligt lika grunder. Här är det väsentligt att vi har tillgång till media på svenska, att vi har tillgång till bra skola och utbildning på svenskaoch att förvaltningsstrukturerna är sådana att de stöder förverkligandet av de språkliga rättigheterna i praktiken. I slutändan är det riksdag och regering som bär det yttersta ansvaret för att de grundläggande språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken i enlighet med grundlagens och språklagens bestämmelser.)
Låt mig också säga att det finns orsak till glädje och positivitet idag. Tänk på alla våra duktiga författare, konstnärer, musiker, bildkonstnärer som berikar vårt land, vår kultur och vårt svenska språk. Det är ju ibland bara så att man känner sig extra stolt, då våra finlandssvenska kulturpersonligheter når framgångar. Samma gäller våra idrottare, och visst var det fantastiskt att Mariehamns IFK tog guld i fotbollsligan.
Vi kan också alla medverka till att vardagen i Finland allt oftare skulle präglas av svenska inslag. Ett par positiva exempel skulle jag vilja lyfta fram. Det ena gäller en bekant som arbetar i det privata och regelbundet bjuder sina arbetskollegor på svenskalunch – en lunch där de enbart talar svenska. Ett annat exempel är hur ämnesföreningar vid Åbo Akademi och Turun Yliopistosamarbetar för att utveckla studerandenas språkkunskaper och bygga viktiga nätverk för framtiden.
Finlandssvenskarna ökar även i antal på flera olika håll i landet, vilket jag noterat med glädje. Svenskan ses också som ett positivt varumärke. Det ser vi bland annat genom ett flertal framgångsrika företag som uppstått och valt ett svenskt namn. Till exempel restaurangerna Smör i Åbo och Bröd i Helsingfors. Speciellt inom näringslivet är svenskan mycket viktig för oss nationellt och lokalt, den ger helt klart en konkurrensfördel. Handeln med de övriga nordiska länderna är stor och företagsfusioner över de nordiska landsgränserna är på inget sätt ovanliga. Svenskan i Finland har alltid och kommer alltid att vara vårt öppna fönster till Norden och det nordiska.
Några positiva ord även om den gemenskap många svenskspråkiga regioner och kommuner visat då det gällt flyktingmottagande och integration. Det är fint att se att vi på svenskt håll engagerar oss för att inkludera utomlands födda i det finländska samhället. Tack för det. Det gör en stolt att se att vi tar vårt globala ansvar och ställer upp för dem som har det svårt. Också i Grankulla är jag övertygad om att man klarar det utmärkt.
Bästa vänner,
Låt oss vara stolta och glada all motvind till trots. Problem är till för att övervinnas. Vi har en gemenskap som vi ska värna och vi ska öppna våra dörrar, inte sluta dem. Vi ska tro att förnuftet segrar i de pågående reformerna och vi ska hoppas att vi är fler som ser mervärdet i ett land med två levande nationalspråk, svenska och finska, långt in i framtiden !
