Allt började med att det skulle väljas ny partiordförande för Sannfinländarna. Valet stod mellan Sampo Terho och Jussi Halla-aho. Några veckor innan valet började ryktena gå att Halla-aho skulle dra det längre strået. På frågan vad som skiljer dem åt, svarade Terho före valet att han är magister medan Halla-aho är doktor. Terho ville ge en bild av att skillnaden mellan dem var närmast obefintlig. I själva verket talade Terho för en omröstning om Finlands EU-medlemskap, medan Halla-aho ansåg att det inte var läge för en sådan, för då skulle man förlora.
Nåväl, utgångsläget var alltså synnerligen oklart och alla, också Timo Soini, måste räkna med att Terho kunde förlora. Till saken hör att Halla-aho meddelat att ifall han blir vald så kan Soini inte fortsätta som minister. I regeringsleden började Samlingspartiet visa tecken på att de inte kan fortsätta i en regering med Halla-aho. Journalisten Lauri Nurmi skrev en artikel för Lännen Media redan 3 juni, där han framhöll att det kunde finnas en plan för att 20 sannfinländare skulle bilda en utbrytargrupp ifall Halla-aho valdes, och att Soini planerade en sådan manöver. Soini gick till skarp motattack, förnekade med starka bibliska metaforer att han aldrig skulle överge sitt eget parti. I den stunden trodde även jag att han menade det han sade. Men det gjorde han inte. Det var en taktisk fint, för att Halla-aho lägret inte skulle ana ugglor i mossen.
På söndag den 11.6 talade jag med statsministern, och fick bilden av att läget var allvarligt. Då Sipilä och Orpo ställde till presskonferens den 12 juni, och förklarade att de inte kan fortsätta regeringssamarbete med Sannfinländarna ledda av Halla-aho, för att deras värderingar skiljer sig så starkt från varandra, ja då trodde jag att de menade allvar. För ett ögonblick tänkte jag att äntligen sätter de ner foten. Det var också därför som SFP ställde sig positivt till att inleda förhandlingar om en ny regeringsbas med nytt program. Nåja, vi vet att följande dag blev det annat ljud i skällan. När Soini lyckats med konststycket att få ihop tjugo ledamöter till den nya gruppen Nytt alternativ, var det enkelt för statsministern att göra en u-sväng på eftermiddagen och bränna upp regeringens avskedsansökan. Men samma EU-kritiker och invandringsfientliga ledamöter hade man fortfarande med sig. Terhos syn på EU har inte förändrats. Han ska ändå fortsätta som Finlands EU-minister. Tala om brist på trovärdighet. Och vår utrikesminister har själv visat att han inte står bakom sina egna ord. Han vände kappan så att knapparna sprättade. Ändå fortsätter han som inget hänt.
Summa summarum. Soini har låtit Halla-aho, Hakkarainen och andra husera fritt i sitt parti i många år. Han har aldrig satt ner foten för han har velat ha deras anhängares röster. De har i två år alla varit ledamöter i regeringsleden. Nu har ett populistparti splittrats i två grupper. Det behöver vi inte sörja. Men förtroende för regeringen som helhet har fått sig en kraftig törn. Få se hur länge det här ska hålla?