Tingsrättsreformen slår särskilt hårt just mot Svenskfinland. Tre av landets tvåspråkiga tingsrätter; Östra Nylands tingsrätt i Borgå, Västra Nylands tingsrätt i Raseborg och Mellersta Österbottens tingsrätt i Karleby läggs ner. Sammanslagningen av Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätt innebär samtidigt att den enda tvåspråkiga tingsrätten på fastlandet med svenska som majoritetsspråk inom domkretsen byter majoritetsspråk till finska. Av de separata tingsplatserna dras bl.a. Kimitoön, Kyrkslätt, Kristinestad och Jakobstad in.
För tillfället är andelen svenskspråkiga 30 procent inom Östra Nylands tingsrätts domkrets. Ifall reformen genomförs sjunker antalet svenskspråkiga till 7,1 procent. För Västra Nylands tingsrätts del sjunker antalet svenskspråkiga från 21 till 13,3 procent. Vid Österbottens tingsrätt sjunker antalet svenskspråkiga från 50 till 38,6 procent.
Det här siffrorna talar sitt tydliga språk. Regeringen har valt att lägga ner och försvaga de tingsrätter som för tillfället bäst klarar av att trygga medborgarnas språkliga rättigheter. Därför är förslaget helt oacceptabelt. Borgå och Raseborg behöver sina tingsrätter. Ju mindre den svenskspråkiga befolkningens relativa andel blir, desto svårare kommer det att vara att i det verkliga livet trygga rätten till rättegång på det egna modersmålet. I komplicerade juridiska frågor är det särskilt viktigt att kunna garantera medborgarna service på deras modersmål. Det handlar om var och ens rättsskydd.
När reformen för några veckor sedan diskuterades i riksdagen frågade jag, ifall det är en slump att så många av det nedläggningshotade orterna är tvåspråkiga. Föga överraskande fick jag inget svar, men svaret är ganska självklart – tyvärr. Politiska beslut handlar väldigt sällan om slumpen, det är viljan som avgör. Dåliga, eller goda beslut skapas inte ur tomma intet, de är någon som gör dem medvetet. Det här kan till exempel illustreras med min hemstad Jakobstad, där ett nytt ämbetshus, med en modern och ändamålsenlig tingssal invigdes för bara några år sedan. Det är helt enkelt inte vettig politik att först ena dagen satsa pengar på att rusta upp och sedan andra dagen göra fatta beslut om att montera ned. Det är direkt ansvarslöst hantering med skattebetalarnas pengar. Samtidigt väljer regeringen att bevara tingsplatsen i centerdominerade Kauhava, trots att invånarantalet i den regionen är klart mindre än i Jakobstadsnejden med ca 50 000 invånare. Klart är att partipolitiken avgjort här.
Regeringens förslag betyder också att domstolspraktiken, d.v.s. auskulteringen härefter endast kan göras på svenska vid Ålands tingsrätt. För tillfället är det möjligt att auskultera på svenska också vid Österbottens tingsrätt. Denna möjlighet försvinner i och med att Österbottens tingsrätts majoritetsspråk ändras från svenska till finska. Det här har i sin tur mycket långtgående följder för den framtida tillgången på svenskkunniga domare i Finland. Auskulteringen är i praktiken en förutsättning för en karriär inom domstolsväsendet. Nu begränsas den möjligheten avsevärt för svenskspråkiga jurister. Också här ser vi att de språkliga rättigheterna inte vägt mycket då regeringen och den dåvarande sannfinländske justitieministern berett förslaget. Det här är inte heller en överraskning, när vi ser hur viktigt det nu aktuella försöket om frivilliga svenska varit för Sannfinländarna och De blå. Grundlagsutskottet uttryckte också sin oro för situationen och påtalade att tillräckligt med platser behövs. Ändå brydde sig nuvarande justitieministern Antti Häkkänen (Saml.) inte om att komma till mötes på denna punkt.
Den grundläggande frågan som bör ställas är: Varför genomför regeringen denna reform? De potentiella inbesparingarna av reformen är ytterst små, då det kommer till att balansera statsekonomin. Vi talar nu om maximalt ca 7 miljoner euros inbesparingar. Samtidigt är skadan som följer av att många tingsrätter avskaffas mångdubbel. Det är i och för sig helt klart att vår statsekonomi måste vara i skick och den sköter sig inte själv. Det krävs åtgärder från regeringens sida. Men var och hur man väljer att vidta dessa åtgärder, ger alltid en möjlighet att prioritera. Här hade SFP valt annorlunda. Rättsväsendet och hela rättsvården hör till de grundläggande samhällsfunktionerna som vi inte får försvaga.
Det är förbluffande då man jämför tingsrättsreformen med den nu högaktuella vårdreformen. En av vårdreformens grundläggande målsättningar var att stävja stigande vårdkostnader med tre miljarder. Nu varnar många sakkunniga att regeringens planer tvärtom riskerar att öka vårdkostnaderna kraftigt. Trots detta driver regeringen nu på vårdreformen med oförminskad styrka, bokstavligen med mentaliteten kosta vad det kosta vill. Det är väldig motstridigt att regeringen å ena sidan håller fast vid att skära kraftigt i domstolsväsendet för några miljoners skull då man å andra sidan verkar vara helt ok, med att t.o.m. öka kostnaderna inom vården. Också här är det partipolitiska passionerna, i detta fall gällande landskap och valfrihet avgörande.
Det är också skäl att komma ihåg att det inte är många år sedan den senaste nedskärningen av tingsrätterna gjordes. År 2010 minskades tingsrätternas antal med nästan hälften, från 51 till 27 tingsrätter. Det skulle nu vara motiverat att först utreda hurdant utfall reformen 2010 har haft på rättssäkerheten. Det är också därför som jag själv som justitieminister under förra regeringsperioden inte ansåg att det fanns orsak att göra ändringar i tingsrättsnätverket. Det är helt enkelt inte motiverat att med några års mellanrum omorganisera domstolsväsendet. Däremot är det helt befogat att i större utsträckning utnyttja digitala lösningar och videoupptagning vid rättegångar, men det är inte en orsak till att lägga ner tingsrätter. Tyvärr verkar det som om regeringen idag med sin majoritet kommer att välsigna tingsrättsreformen. Det syns tydligt att SFP inte sitter med i regeringen.
Anna-Maja Henriksson, riksdagsledamot och SFP:s ordförande