Jag känner en djup vördnad för dessa frontveteraner och lottor, för alla deras insatser. Min far kämpade under fortsättningskriget bl.a i de avslutande striderna vid Tali-Ihantala. Min bror Stefan Forss skrev tillsammans med Benedict Zilliacus manuset till filmerna Framom främsta linjen och Tali-Ihnatala, på basen av de berättelser som min far, Harry Järv, Allan Finholm och många av deras jämnåriga berättat.
I detta sammanhang vill jag också lyfta upp Lotta Svärd organisationens betydelse. Under fortsättningskriget tjänstgjorde ca 200 000 kvinnor som Lottor i olika uppgifter på hemmafronten, men också på krigsområdena. Det är också viktigt att komma ihåg att en stor del av Finlands luftövervakning var på Lottornas ansvar.
Lottornas arv har också personligen levt starkt i mitt eget liv via min mor. Min mamma studerade under krigstiden till sjukskötare. Hon arbetade som Lotta i militärsjukhusen i Rovaniemi, Helsingfors och Jakobstad, där hon skötte och tog hand om sårade.
Många ynglingar stupade och ett stort antal sårades. Tack vare krigsveteranerna, lottorna och hemmafronten kunde Finland bevara sin självständighet – vilket inte var någon självklarhet.
Tacksamheten till veteranerna och deras hjälteinsatser är enorm. Vi har haft lyckan att växa upp i ett fritt och fredligt land, i det som senare blev ett välfärdssamhälle.
Jag vill djupt beklaga att det tog så länge innan krigsveteranerna, lottorna och frivilligorganisationerna fick det erkännande och den respekt de verkligen hade förtjänat att få tidigare.
Rehabiliteringen har haft en mycket stor betydelse för att förbättra veteranernas vardag. Lagstiftningen och finansieringen av rehabiliteringen har ändrats flera gånger. Jag anser att det finns skäl att nu ta ytterligare ett steg.
Krigsveteranförbundet och Frontveteranförbundet har tillsammans föreslagit att alla som var frontveteraner i krigen mellan åren 1939 och 1945 ska vara berättigade till samma öppenvårds tjänster som krigsinvaliderna har rätt till.
Till detta, veteranernas kanske sista aftonupprop, måste samhället komma med ett svar. Jag anser att det måste hittas finansiering så att varje kvarlevande frontveteran får den rehabilitering och de öppna tjänster som de behöver. I pengar mätt är det en mycket liten uppoffring i jämförelse med den tacksamhetsskuld vi alla känner inför frontveteranerna.
För Finland var fredsvillkoren stränga och det krigsskadestånd som skulle betalas var enormt. Men vi klarade det. Genom en otrolig beslutsamhet, flit och hårt arbete. Det är det som vi brukar kalla för den finländska sisun. Det var ett rent under att det fanns krafter kvar att för dessa uppoffringar. För i verkligheten var det ju så att kriget levde kvar i folks medvetande länge efter att kanonerna hade tystnat.
Det välfärdssamhälle som vi känner i dag fanns inte då. Det byggdes upp med hårt arbete. Det betydde också att samhället inte kunde erbjuda det stöd som så många hade behövt. Det fanns inte tillgång till terapi för dem som behövde bearbeta upplevelserna av krigets fasor. Det fanns inte yrkesfolk som de kunde ha berättat om den sorg de upplevde då en mångårig vapenbroder sade sina sista ord.
Jag vill i detta sammanhang säga högt; Finland bör även i fortsättningen ha en trovärdig försvarsförmåga. Försvarsandan bör hållas stark. Den allmänna värnplikten är och ska även i fortsättningen vara ryggraden för vårt försvar. Med det sagt, inte minst med våra krig i åtanke, är det därtill skäl att säga högt, att det är viktigt att vi har nära vänner i formen av andra länder. Här tänker jag på försvarssamarbetet med Sverige, men också de övriga nordiska länderna. Samt naturligtvis på vårt medlemskap i EU. Vi måste också ständigt upprätthålla goda relationer över Atlanten.
Texten bygger på festtalet till veteranerna i stadshuset i Vasa den 10 mars.