Kolumnen publicerades i Sydin den 11.11.2023.
På fredagen samlades vi till president Martti Ahtisaaris statsbegravning. Det är med stor tacksamhet och värme jag minns honom. Han var en fredens man som gjorde en enastående livsgärning.
Martti Ahtisaari blev vald till republikens president under en speciell tid i Finlands historia. År 1994 var Finland mitt i den så kallade ”laman”, recessionen, och det var många familjer runt om i vårt land som hade det svårt. Utrikespolitiskt hade Berlinmuren fallit 1989, och förväntningarna var höga på ett mer demokratiskt och enat Europa.
För första gången var det folket som skulle välja republikens president genom direkta folkval. Systemet med elektorer förpassades till historien.
Martti Ahtisaari hade en lång erfarenhet av utrikesförvaltningen och hade bland annat haft olika FN-uppdrag och jobbat som Finlands ambassadör samt som utrikesministeriets statssekreterare. Speciellt känd hade han blivit för sina insatser som fredsförhandlare bland annat i Namibia. Han kom in i politiken som lite av en ”outsider”.
I den andra och avgörande omgången gick kampen som många av oss minns, mellan Martti Ahtisaari (SDP) och Elisabeth Rehn (SFP). Lillan hade gjort en fantastisk kampanj som redan i sig överträffat alla förväntningar. Slutligen blev det Ahtisaari som drog det längre strået och valdes till president.
Under hans presidentperiod blev Finland bland annat medlem av EU. Jag minns såväl, hur han ofta sade att Finland borde sitta med vid alla de bord där saker som berör oss, avhandlas. Han talade också klarspråk om Nato, långt före mången annan i vårt land.
Efter sin tid som president fortsatte Martti Ahtisaari sitt arbete för fred. Han grundade bland annat CMI, Crisis Management Initiative, som arbetar för att förebygga och lösa konflikter runt om i världen. En av president Ahtisaaris största bedrifter var hans arbete som chefsförhandlare i frågan om Kosovos självständighet.
Under hela sitt liv var han en stor förkämpe för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Och han åstadkom resultat runtom i världen. Nobels fredspris, som han belönades med 2008, är det yttersta beviset på detta. När han fick motta priset i Oslo, hade vi finländare all anledning att känna djup stolthet och tacksamhet över hans fantastiska livsgärning.
Också hans insatser för att stärka det tvåspråkiga Finland var betydande. Jag kommer aldrig att glömma mitt möte med honom på hans kontor 2010. Han tackade ja till att leda den styrgrupp som skulle arbeta med att utforma ett handlingsprogram för ett Finland med två nationalspråk.
Under hans ledning åstadkom vi det som kom att kallas Ahtisaari-rapporten 2011, då jag ledde Folktinget. Det var utgående från det här handlingsprogrammet som den första nationalspråksstrategin utarbetades under min första period som justitieminister.
Ahtisaari lyfte gärna upp svenskans betydelse och betonade ofta den nytta han själv haft av att kunna svenska, såväl i Finland som inom de nordiska sammanhangen. Därtill underströk svenskan Finlands plats i den nordiska gemenskapen.
President Ahtisaari var – folkskollärare som han var – också en stark förespråkare för ett jämlikt skolsystem. Han visste hur viktig skolan och utbildningen är för att skapa delaktighet och stärka demokratin. Det är en av grundstenarna i vårt samhälle, och utan det skolsystem som vi i Finland har byggt upp skulle vi inte vara där vi är i dag.
I dag kan vi konstatera att världen behöver fler människor som Ahtisaari. Vår uppgift är nu att förvalta hans arv väl och aldrig ge upp tanken på fred och frihet.
