Kolumnen publicerades i Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 7.9.2026.
Semestern är slut och jobbet i Europaparlamentet drog i gång den här veckan.
I slutet av juli och början av augusti hade jag glädjen att tillbringa tid på Mässkär och njuta av naturen, havet och stillheten.
Där bland blåbärsrisen ute på holmen hann jag tänka mycket. Smått som stort, medan jag gladdes åt den rikliga mängden bär. Samtidigt följde jag med stor oro nyhetsrapporteringen från bland annat Frankrike, Spanien och Italien. Om nya värmerekord, mänskor som dog av hettan och hur skogsbränderna förstörde tusentals familjers hem. Hur räddningsmanskap runt om i Europa gjorde allt de kunde för att stoppa bränderna och lindra katastroferna, med eget liv som insats.
Hellre får det vara 15 grader och regn här hemma i Finland än över 35 grader och stekande hetta, tänkte jag. Samtidigt funderade jag också på hur viktigt det är att vi i Finland, Norden och Europa samlar vår kunskap och våra förmågor och ställer upp för varandra som goda grannar då det behövs, då nöden är som störst. Och hur viktigt det är att vi har kontinuerlig kontakt med varandra, lär av varandra och utvecklar samarbetet till nya nivåer vartefter hotbilderna ändrar. För ytterst handlar det ju om att skapa trygghet i vardagen för oss alla; för dig och mig lokalt, regionalt och globalt.
På min sommarö har vi i förebyggande syfte skapat en gemensam gruppchat, ifall olyckan är framme. Tanken är den samma. Tillsammans klarar man sig bättre mot oförutsedda händelser. Ute i Europa har Finland ett mycket gott rykte om sig att vara ett land där vi kan det här med beredskap. Samtidigt kan vi bli bättre, som THL:s chef Mika Salminen sagt tidigare: Resiliens handlar också om att känna sig inkluderad.
I Bryssel jobbar jag för att söka lösningar på frågor som på sätt eller annat berör oss alla i de 27 medlemsländerna. Det gäller att ha förståelse för varandras geografiska läge och särdrag, att vi lever i osäkra tider. Det gäller att undanröja svagheter och ta till vara våra styrkor till sin fulla potential. Att inse att vi tillsammans i EU med våra 450 miljoner invånare är en ekonomisk stormakt då vi håller ihop. Men att vi samtidigt är sårbara om vi börjar dra åt olika håll. Det har vi helt enkelt inte råd med.
Det finns också krafter utanför som vill försvaga oss, som vill splittra oss. Ryssland, men även USA, ser gärna ett försvagat EU. Dessvärre finns det också hot inom EU: AfD, partiet med nazistkoppling, är starkt i det forna Östtyskland. Vi vet också att USA i sin säkerhetsstrategi klart uttryckt att man vill stöda ytterhögerpartierna i Europa. Det är ytterst obehagligt. I det stundande franska presidentvalet kandiderar ytterhögerns Marine LePen, som dömts för förskingring av EU-medel. Hon har även tagit emot ekonomiskt stöd av Ryssland. Det här är verkligheten vi befinner oss i.
Det är av yttersta vikt att vi i Finland har beslutsfattare som förstår helhetsbilden, som skapar förtroende och bygger broar. Att inrikesminister Rantanen (Sannf) i sitt utspel krävde att Spanien skulle utestängas ur Schengenområdet på grund av att drygt 70 000 personer tog sig simmande till den spanska enklaven Ceuta, var inte bara ansvarslöst utan rentav dumt. Det är genom dialog man skapar förtroende, inte genom att skapa motsättningar. Och ett litet land som Finland, med sina 1340 kilometer gräns till Ryssland, måste alltid tänka på vad följderna kunde bli för oss, ifall vi plötsligt skulle befinna oss i centrum av en stor flyktingvåg från öst. Tack och lov rann Rantanens utspel ut i sanden, även om budskapet hördes långt ute i Europa. Så där bland blåbärsrisen bestämde jag mig för att bjuda mina spanska kolleger på blåbärspaj och kaffe då jag kommer tillbaka till parlamentet. Det finns olika typer av släckningsarbete, och vi får visa att vi som finländare behärskar dem alla.
Anna-Maja Henriksson
Europaparlamentariker, SFP
Viceordförande för Renew Europe
