Kolumnen publicerades i Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 5.7.2026.   Jag sitter på flyget på väg från Bryssel. Den här gången ska jag åka via Åland och Helsingfors före jag kommer hem till veckoslutet till Jakobstad och Österbotten. Det är juli och i Europaparlamentet jobbar vi ännu några veckor. Det är bara att gilla läget, fastän många vänner och bekanta där hemma redan har semester. Tids nog blir det min tur.   Det som däremot stör mig nu är hettan som gör min tillvaro olustig i Bryssel och Strasbourg. Senaste måndag då jag öppnade dörren till min lägenhet tre trappor upp slog bokstavligen värmen emot mig. Det var omkring trettio grader varmt därinne. Och det ska sägas att det inte finns luftkonditionering i huset. Så vad gör man? Jo, försöker skapa korsdrag och hoppas på en svalare natt. Jag lyckades kyla ner bostaden till 27 grader. Att varje grad har betydelse kan jag intyga. Och faktum är ju att det hade kunnat vara upp till tio grader varmare. Vad hade jag då tagit mig till? Mina tankar går till alla dem som ska leva och bo där i hjärtat av Europa med temperaturer upp till 40 grader och mera. Det är ju olidligt. I Frankrike har över tusen mänskor fått sätta livet till på grund av hettan, bara de senaste veckorna. Och mer följer säkert. Speciellt de äldre, de sjuka och de mindre barnen lider ju allra mest då det blir för varmt. Sjukhusen fylls till bredden och samhällen prövas. Själv är jag ju lyckligt lottad som får åka hem till Norden, till Finland och Österbotten. Åtminstone ännu hör den här typen av ihållande hetta till ovanligheterna hos oss. Klart är ändå att ingen mera kan förneka klimatförändringen. Den är här och vi ser och upplever den rent konkret nu varje dag på olika sätt. Naturen lider, såväl flora som fauna, och arter som vi inte tidigare varit vana att se på våra breddgrader flyttar norrut. Våra simstränder drabbas allt oftare av blågröna alger, och våra barn och barnbarn kan inte ta för givet att det går att simma i havet eller insjön varje sommardag.   Vad behöver vi då göra? Jo, det är solklart att vi måste fortsätta jobba för den gröna omställningen, att fasa ut fossila bränslen och skapa klimatneutrala och klimatsmarta lösningar. Finland är på god väg, men också vi kan bli bättre. I Europaparlamentet kommer jag fortsätta jobba för att inte ge vika på våra klimatmål, utan befrämja innovationer och energilösningar som är hållbara. De ger oss i förlängningen också fler jobb och därmed välfärd. När det gäller beredskap gäller det att tänka brett. Vi ska klara olika typer av kriser. Hybridpåverkan och cyberattacker men också extrema väderförhållanden, stormar och olika typer av naturkatastrofer. Här behöver vi jobba tätt tillsammans i hela Europa, på alla nivåer, från den europeiska till den nationella, regionala och lokala. Ingen kan tänka att det inte kan drabba mitt land eller min region. Det är klart att vi behöver trygga matproduktionen också i Europas norra delar som Finland och Sverige. Tillgången till ren mat på borden är i allra högsta grad också en fråga om trygghet och beredskap. På tal om det var det en stor glädje att besöka Farmari-mässan i Kalajoki senaste vecka. Många besökare, ypperligt god stämning och fina diskussioner om jordbrukets framtid. Bonden behövs idag minst lika mycket som igår, och i Österbotten vet vi att en levande landsbygd också är en stor tillgång för hela samhället.   För att gå tillbaka där jag började: jag ska snart mellanlanda i Stockholm. Och jag borde ta ställning till en inbjudan från Élyséepalatset i Frankrike. Min första tanke var ”klart jag åker till Paris om jag fått en inbjudan att fira deras nationaldag”. Sedan inser jag att det kan vara närmare fyrtio grader vid Champs-Élysées den fjortonde juli. Klarar jag av en sådan hetta?   Anna-Maja Henriksson Europaparlamentariker (SFP), Renew Europes vice ordförande