Kolumn i VBL, ÖT och Sydin 29.09.2024.
Det är sällan för sent att sadla om och börja på något nytt. Jag trivs utmärkt i min nya roll som en av Finlands femton Europaparlamentariker. Helt klart är också att jag har stor nytta av all den erfarenhet som sjutton år i Finlands riksdag och som långvarig minister i regeringen gett mig. Europaparlamentet är betydligt större än riksdagen här hemma och frågorna som behandlas är ofta stora framtidsfrågor med betydelse för oss alla invånare i EU.
Det är också spännande att lära känna nya människor. SFP hör till den liberala mittengruppen ”Renew Europe”, Förnya Europa, och vi är 77 parlamentariker i den. Jag har vant mig att få berätta för kollegerna att jag kommer från en mindre stad (Jakobstad) på västkusten, cirka 500 kilometer från Helsingfors. Samtidigt passar jag på att föra fram att vi i min hemtrakt Österbotten bland annat har ett betydande energikluster, bygger världens finaste segelbåtar och har en levande landsbygd med viktig matproduktion. Och så upplyser jag naturligtvis om att vi har två nationalspråk i Finland och en svensktalande minoritet, till vilken jag själv hör.
För att nå resultat i Europaparlamentet gäller det att skapa goda nätverk. Mycket av den första tiden har också gått åt till det.
EU är i grunden ett fredsprojekt. Och just nu är det mer aktuellt än någonsin. Vi kan inte ha en viktigare uppgift än att verka för fred och stabilitet i Europa. Det påverkar oss alla, oberoende av hemland eller hemort.
En fråga jag ofta ställt mig under de senaste åren är om mänskligheten har förmåga att lära av historien. Det känns som att världen blir mer och mer fylld av individer som inte bryr sig om det som hänt tidigare, eller än värre – förnekar att det som hänt verkligen hänt. I en tid då utbildningsnivån borde vara högre och tillgången till fakta och information bättre än någonsin, ter det sig minst sagt märkligt.
I min barndom fick man slå upp i exempelvis Nordisk familjebok då man undrade över något. I dag finns informationen på nätet, tillgänglig på några sekunder. Men på nätet finns också mycket desinformation. Och dagens sociala medier erbjuder utmärkta plattformar för att, tyvärr, sprida också falsk eller missvisande information, rena lögner och halvsanningar.
Vad kan vi då göra? Ja, åtminstone får vi inte ge upp! Tvärtom. Vi behöver agera tillsammans på bred front. Och just här erbjuder EU den plattformen. Vi är 720 medlemmar av Europaparlamentet som representerar 27 länder och 440 miljoner invånare. När vi är överens, ja då kan vi nå resultat. Var för sig är vi svaga, men tillsammans är vi starka.
För åttio år sedan förhandlade Finland om fred med Sovjetunionen. Min far hade deltagit i fortsättningskriget och min mor hade vårdat sårade soldater runt om i Finland som ung sjuksköterskestuderande. Miljontals judar fick sätta livet till på grund av nazisterna. Länge levde vi i tron att vi aldrig mera skulle behöva uppleva ett krig så nära. Att vi aldrig skulle glömma.
I dag kämpar Ukraina varje dag för sin självständighet och frihet mot ett aggressivt Ryssland. Ukrainas kamp för frihet är inte bara deras, den är också i förlängningen vår. Det ligger i Finlands och hela EU:s intresse att Ukraina vinner kriget. Glädjande nog kunde Europaparlamentet förra veckan godkänna en resolution om fortsatt stöd till Ukraina med bred majoritet. Men det obehagliga är att det också finns synliga motståndare, som spelar direkt i Putins ficka. Flera ledamöter på ytterhögerkanten och vänsterkanten röstade emot.
Vad gäller de sociala medierna och digitaliseringen kommer vi inte att kunna stoppa utvecklingen. Men tillsammans kan vi också här åstadkomma mer än var för sig. Vi behöver uppmuntra till kritiskt tänkande, det gäller inte bara barn och unga utan också oss vuxna. Det borde inte få gå så att det enda vi lärt av historien är att vi ingenting lärt.
Anna-Maja Henriksson Europaparlamentariker och Renew Europes vice ordförande (SFP)
