Kolumnen publicerades i Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 4.10.2026.
Tiden går fort. I april nästa år har vi riksdagsval och i Europaparlamentet har vi snart klarat av hälften av vår mandatperiod på fem år. En av de frågor jag ofta stött på hemma i Finland under de här första åren är varför vi i Europaparlamentet envisas med att åka mellan Bryssel och Strasbourg. Det är en mycket berättigad fråga, och jag tänkte att det kunde vara bra att kort förklara vad det handlar om. För också jag tycker det är absurt och skulle gärna se en annan lösning.
Orsaken är enkel, om man vill se det så. Det handlar om en politisk kompromiss som i praktiken snart är 75 år gammal. Nämligen i begynnelsen kom de grundande medlemsländerna överens om att Europaparlamentet ska ha två huvudsäten, ett i staden Strasbourg i Frankrike och ett i Belgiens huvudstad Bryssel där parlamentets utskott ska sammanträda. Därtill slog man fast att parlamentet ska sammanträda i Strasbourg under minst 12 veckor under året. Detta finns alltså inskrivet i EU:s grundfördrag.
I praktiken innebär det här ett ”rally” där man baxar alla 720 Europaparlamentariker, EU-kommissionen, tjänstemän, bilar och Mepparnas ”lådor” från Bryssel till Strasbourg och tillbaka 12 veckor i året. Det är ju verkligen inte klokt, och det finns alltså inte några andra goda skäl, än överenskommelsen i EU-fördraget. Men det räcker naturligtvis så länge som varken Belgien eller Frankrike vill godkänna en förändring. För i praktiken handlar det om just det. Att få till stånd en förändring kräver att såväl Europaparlamentet som medlemsländerna är överens.
Redan hösten 2024 röstade jag för att vi ska avstå från två sessionsorter, och gå in för att Europaparlamentet har endast en huvudort. Det förslaget fick en förkrossande stor majoritet bakom sig av oss Europaparlamentariker. Men det räcker alltså inte, för också de 27 medlemsländerna måste vara eniga. Och det är där skon klämmer. Så här långt har varken Belgien eller Frankrike visat något intresse för en förändring, och så länge det är fallet fortsätter vi pendla.
För mig som är en de tre parlamentariker som bor längst norrut i hela EU, innebär det en cirka 11-timmars resa varje gång jag ska ta mig från Jakobstad till Strasbourg. Det går inga direkta flyg från Finland, utan jag måste åka först från Österbotten till Helsingfors, sen vidare antingen via Paris eller Frankfurt med flyg och sen med tåg eller bil den sista sträckan till Strasbourg. Nu i oktober sammanträder vi därtill två veckor i Strasbourg, med en veckas mellanrum eftersom det var uppehåll under semestern i augusti.
Nästa vecka är det dags igen. Sen är det ju något speciellt med Strasbourg. Staden i sig är vacker och parlamentsbyggnaden tilltalande med sina fräscha träinslag. Och folk vistas på samma plats på ett annat sätt än i Bryssel. Jag brukar skämtsamt tänka att det är som ett större scoutläger, dit alla kommer och vill använda tiden så effektivt som möjligt. I praktiken jobbar vi från morgon till sen kväll. Debatter och omröstningar pågår från måndagskväll till torsdag eftermiddag. Ofta har vi också spännande gäster på plats, som nu senast när Kanadas premiärminister Mark Carney besökte parlamentet och talade inför en nästan fullsatt sal. På ytterhögerkanten var det ändå glest med folk på plats.
Det är också under Strasbourg veckan som vi sammanträder med parlamentets grupp för nationella och språkliga minoriteter, där jag är viceordförande. Senaste gång hade vi en mycket bra diskussion med Europarådet om hur de språkliga rättigheterna förverkligas i de olika medlemsländerna. Jag lyfte också läget med svenskan i Finland och samernas utsatta situation. Och på tal om språk. Den här veckan har vi firat den europeiska språkdagen. Vi har 24 officiella språk i EU och såväl i Bryssel som Strasbourg har vi simultantolkning på plats. Det är mycket viktigt. Och förstås hör också tolkarna till dem som 12 veckor i året pendlar till Strasbourg.
Anna-Maja Henriksson
Europaparlamentariker
SFP, viceordförande för Renew Europe.
