Skarven skall inte få husera fritt
När minister Tiilikainen ringde mig en dag i oktober och frågade om jag kunde tänka mig att leda den skarvarbetsgrupp han stod i beråd att tillsätta, visste jag att det kommer att bli allt annat än ett lätt uppdrag
När minister Tiilikainen ringde mig en dag i oktober och frågade om jag kunde tänka mig att leda den skarvarbetsgrupp han stod i beråd att tillsätta, visste jag att det kommer att bli allt annat än ett lätt uppdrag. Och just så blev det. Ingen dans på rosor, långa möten, sega förhandlingar och slutligen ett resultat. För en dryg vecka sedan överlät expertarbetsgruppen sin slutrapport till miljöministern.
Gruppens hade aderton medlemmar och bestod av representanter för olika intresseorganisationer (bl.a. yrkesfiskarna, Birdlife, SLC, Jägarförbundet), myndigheter, miljöministeriets samt jord- och skogsbruksministeriets tjänstemän och forskare. En mycket brokig skara alltså, med mycket olika synpunkter gällande skarvproblematiken.
Vårt uppdrag var att inom ramen för gällande lagstiftning och alltså med beaktande ev EU:s fågeldirektiv, komma med konkreta förslag för att åtgärda de problem som skarven förorsakar. Det är skäl att hålla framme detta. Gruppen hade aldrig tillsatts om inte skarven skulle anses förorsaka skada och man insett behovet av mera konkreta åtgärder i verktygsbacken. Också därför hade gruppen också i uppgift att beakta praxis i övriga länder runt Östersjön. Vi har alla samma direktiv som binder oss. Efter ett gediget hörande av olika sakkunniga, bland dem även danskar och ålänningar, började gruppen diskutera olika vägar och förslag att gå framåt. Allt som var på bordet finns också beskrivet i slutrapporten.
Det arbetsgruppen föreslår rent konkret är att människorna som drabbas lokalt skall involveras i sökandet av lösningar. Därför föreslås att man omgående inrättar regionala samarbetsgrupper för att öka växelverkan och informationsutbytet mellan dem som berörs av skarvskadorna (bl.a. sommarboende, övriga ortsbor samt fiskare) och myndigheterna, organisationerna, forskarna och kommunerna. Det här är viktigt för att involvera alla parter i konfliktlösningen och för att ta fram lösningar som också kan fungera lokalt. Arbetsgruppen föreslår också att miljöministeriets direktiv ska förnyas omedelbart så att bl.a. undantagstillståndsförfaranden med tanke på t.ex. skyddsjakt ska blir mer flexibla och att bevisbördan görs lättare. Här ska man beakta praxis i de övriga Östersjöländerna. Dessutom ska t.ex. fiskarna ha möjlighet att skrämma bort skarvar utan att behöva tillstånd. Ministeriets direktiv är viktigt, med tanke på myndigheternas beviljande av tillstånd för att få skjuta skarv eller annars t.ex. genom prickning, oljningen eller kylning av ägg, minska på antalet skarvar.
Då man läser rapporteringen i media kan man få den uppfattningen att ett förslag om en ändring av naturskyddslagen skulle ha förfallit i gruppen. I detta sammahang är det dock mycket viktigt att notera vilket mandat gruppen fick då minister Tiilikainen tillsatte den. I det ingick inte att komma med förslag till lagändringar. Däremot konstaterar gruppen att åtgärdsförslagen ska utvärderas redan fr.o.m. nästa höst. Ifall det anses att åtgärderna inte haft tillräcklig effekt bör alla tänkbara tilläggsåtgärder granskas, inklusive eventuella lagändringar.
För egen del är jag nöjd över att gruppens rapport blev enhällig. Ett annat alternativ, med avvikande åsikter hade kanske för vissa värmt för stunden, men samtidigt inneburit ett i praktiken helt verkningslöst resultat. Det gäller att inse att om man vinner striden, kanske man ändå förlorar kriget. En enhällig rapport, där också miljöorganisationerna är med, visar att det nu finns momentum att äntligen gå framåt i denna fråga. Men det kräver förstås insatser av alla parter. Bollen är nu hos ministern. Lovande är att han sagt sig skrida till verket omedelbart. Jag uppfattar det som ett löfte. Något annat duger inte.
