Nyligen firade vi en viktig milstolpe. Det har nämligen gått 30 år sedan Finland höll den rådgivande folkomröstningen om att bli medlem i Europeiska unionen.
Jag kommer själv mycket väl ihåg den dagen, den 16 oktober 1994. Det kändes högtidligt och viktigt att få rösta ja till EU. Och jag minns hur jag sa till min då tvååriga dotter Malin, att nu får du komma med mamma i röstningsbåset. Det handlar också om din framtid.
Folket sade ja med god marginal, och Finland blev officiellt EU-medlem den 1 januari 1995. Med facit på hand kan vi konstatera att EU-medlemskapet har gett oss finländare otroligt mycket och är vår viktigaste värdegemenskap.
Elisabeth Rehn blev SFP:s första Europaparlamentariker (MEP) 1995. Allt sedan dess har SFP varit representerat i Europaparlamentet. Nu under mina första månader som MEP har jag med egna ögon fått se hur viktigt det är att vi finns där. Det gäller såväl i parlamentet i stort som inom vår egen grupp Renew Europe (Förnya Europa), med 77 medlemmar.
Vi behöver ett EU som är stort i stora frågor och litet i mindre frågor. Onödig byråkrati borde skalas bort. Stora frågor finns nu sannerligen på agendan: vi behöver fred och stabilitet i Europa. Vi behöver tillväxt och framtidstro. Att EU fortsätter stödja Ukraina är den enskilt viktigaste frågan. Det handlar om hela Europas framtid och säkerhet. Ryssland får inte vinna kriget.
Den här veckan har vi jobbat i Strasbourg. I tisdags godkände vi en ny mekanism gällande lån till Ukraina för 2025. Vi vill att Ryssland måste betala för Ukrainas återuppbyggnad, och nu ska vi använda avkastningen på frysta ryska tillgångar så Ukraina inte själva behöver betala tillbaka lånet. Det här är oerhört viktigt. Ukraina beviljas upp till 45 miljarder euro i finansiering, och EU:s andel av detta är ca 35 miljarder. Förslaget fick en stor majoritet bakom sig, med undantag för ytterhögern och ströröster längst till vänster.
Ryssland sysslar också med olika typer av hybridpåverkan på flera fronter. Under mina år i politiken har jag lärt mig att man inte kan utgå från att människor från andra länder känner till läget i ens eget hemland. Därför har jag för kollegor i parlamentet öppnat upp vad det betyder att Finland har en 1340 km lång gräns mot Ryssland, som också utgör EU:s yttre gräns, samt förklarat varför gränsen varit helt stängd sedan december 2023.
Jag ser det också så att den hybridpåverkan som Ryssland utövat mot Finland i form av instrumentalisering av migranter kräver en gemensam lösning på europeisk nivå. Vi behöver EU-lagstiftning som svarar på dessa hybridhot mot medlemsstaternas och unionens säkerhet och som samtidigt tryggar de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det här är en sak som jag har lyft fram såväl i sessionssalen som i interna diskussioner.
Många frågar varför vi sitter på två orter. Enligt grundfördraget ska parlamentet sammanträda 12 veckor om året i vackra Strasbourg. Till min stora glädje hade vi i onsdags en omröstning om huruvida parlamentet i fortsättningen borde sammanträda endast i en stad – Bryssel eller Strasbourg. Jag röstade för att det räcker med ett ställe, och det vann. Det räcker ändå inte med parlamentets åsikt, utan det krävs också samtliga medlemsländers samtycke. Och skulle Belgien eller Frankrike ändra åsikt? Knappast. Så pendlandet torde fortsätta. Men vi har i alla fall fått fram vår åsikt!
Slutligen. I Strasbourg bor jag på samma hotell som Elisabeth Rehn gjorde för snart 30 år sedan och där jag tror att samtliga SFP-MEP:ar hållit till. Det tycker jag är lite roligt. Lampan på SFP:s kontor i Europaparlamentet lyser, den finlandssvenska rösten hörs och samma hotellrum finns bokat som för trettio år sedan.
Anna-Maja Henriksson
Europaparlamentariker, Renew Europes vice ordförande, SFP
