Språkdebatt på villovägar

27.12.2010 kl. 15:23
Det är med stigande förvåning jag tagit del av än det ena, än det andra utspelet gällande svenskan i vårt goda land.
Det är med stigande förvåning jag tagit del av än det ena, än det andra utspelet gällande svenskan i vårt goda land.

Att Nils Torvalds har beredskap att frångå den obligatoriska svenskan i finska skolor, mot en striktare tolkning av språklagen, får mig att ställa några följdfrågor. Tycker Torvalds att dagens språklag inte är tillräckligt tydlig, i så fall på vilken punkt ? Skall vi ta in repressalier i språklagen som skulle betyda tex böter för den myndighet eller kommun som inte lever upp till språklagens bestämmelser ? Vill Torvalds alltså införa språkpoliser ? Och vad gäller arbetsgivarnas ansvar, så är det ju redan så idag att nuvarande språklag ålägger myndigheterna att se till att personalen har den språkkunskap som behövs för att kunna sköta de uppgifter som var och en tjänst förutsätter. Likaså skall kommunerna göra sina upphandlingar så, att den service invånarna har rätt till på svenska och finska tryggas. Att det brister i praktiken speciellt i södra Finland är ett faktum. Att slopa skolsvenskan gör nog inte läget bättre ! Däremot borde det bli obligatoriskt att skriva två språk förutom modersmålet, i studenten.

Sannfinländarna har som enda parti satt som målsättning att göra slut på den obligatoriska svenskan och finskan (?) i skolan. Av det partiets kandidater hör också en hel del till Suomalaisuuden liitto, ett förbund som har tagit till sin uppgift att åstadkomma ett enspråkigt finskt Finland. Något som också passar utmärkt väl in i den Sannfinländska politiken. Man går alltså de små stegens politik. Först blev vi av med studentsvenskan. Sedan vill man avskaffa den obligatoriska svenskan i de finska skolorna. Sedan kommer helt säkert krav på att skippa kraven på svenska kunskaper i universitet och högskolor. Inte ens nöjaktiga sådana anses behövas. Och därefter kan man småningom konstatera att språklagen inte mera fungerar ens nöjaktigt, och då förutsättningarna för ett officiellt tvåspråkigt Finland naggats så i kanterna så kan man i sinom tid också avstå från svenskan som nationalspråk. Den som inte ser denna agenda, ombeds skaffa starkare glasögon.

Det har sagts i debatten, att det är den stora majoriteten som bestämmer hur det går med svenskan i vårt land. Javisst är det så. Den agenda som Perussuomalaiset har, delas ,tack och lov, inte just nu av något annat parti. Vi skall vara glada att det bland partiledarna för de stora partierna finns stöd för den obligatoriska skolsvenskan. Däremot är det bra att vara medveten om att det nog finns enskilda riksdagsledmöter också i andra partier, som inte har något emot en sådan utveckling som ovan beskrivits.

Själv är jag mycket orolig över våra barns och ungas allt svagare språkkunskaper över lag. Efter avskaffandet av studentsvenskan, har inte bara intresset att skriva svenska, utan också intresset att skriva övriga språk, som tyska, franska och ryska minskat avsevärt. Därför har Stefan Wallin helt rätt då han efterlyser en nationell språkstrategi. Vi i SFP har också i åratal talat för tidigareläggning av språkundervisningen, nya undervisningsmetoder, språkbad och mera fokus på kommunikation. Låt mig säga att kommunerna här är i nyckelställning. I Jakobstad har vi en utmärkt språkbadsskola och därtill börjar de finska eleverna i den ”vanliga” skolan med svenska i 5:e klass. Att en kommun som Esbo inte erbjuder svenska tidigare än 7 :e klass är obegripligt. Dessa exempel visar varför vi så nödvändigt hade behövt den reform av skolan, som centern valde att torpedera.

Slutligen, en minoritet måste för att överleva också våga stå på sig. Hur skall vi kunna räkna med stöd från den stora finska majoriteten, om vi inte själva vill stå upp för det vi tror på utan spelar i händerna på dem som har en helt annan agenda ?

 Anna-Maja HenrikssonRiksdagsledamot, Jakobstad

Viceordförande för SFP