Den svåra kärnkraftsfrågan.

Det finns, som i de flesta frågor flera sätt att se på saken. Regeringens mål med att bevilja två nya kärnkraftstillstånd är bl.a. att garantera energiförsörjningen för industrin och därmed också sysselsättningen i landet. Hur stort behovet av energi och elektricitet i framtiden är, är ett av de avgörande argumenten i frågan om kärnkraften borde byggas ut i Finland eller inte. Vi är säkert alla överens om att vi borde få till stånd en bättre energieffektivitet såväl inom hushållen som inom industrin, och därigenom kunna spara energi. Samtidigt vet vi att vi idag är tvungna att importera el från Ryssland för att tillgodose våra behov, den eget producerade energin i Finland räcker helt enkelt inte till. Det vi idag importerar från Ryssland sägs motsvara ett kärnkraftverk.

För mig är frågan om utbyggnad av kärnkraften mycket svår, för att inte säga plågsam. Varför? Jo, för att jag i princip inte tycker om att fatta beslut där man skyfflar problem i famnen på kommande generationer. Jag tänker förstås då på det avfall som uppkommer i samband med kärnkraftsprocessen. Slutförvaringsfrågan är inte till alla delar löst. Det tar en oerhört lång tid för avfallet att brytas ner. Vi talar om 10 000 år, ja t.o.m upp emot 100 000 år. Helt säkert är ändå att tekniken på det här området också kommer att utvecklas under kommande årtionden, men faktum kvarstår att vi ändå har att göra med ett riskmoment som kommande släktled får tampas med framöver. Det känns inte bra. Å andra sidan bör vi med fog fråga oss om det är etiskt mera försvarbart att låta grannlandets kommande generationer ta hand om kärnavfalls rester från den el som vi valt att importera. Jag har i regel en stark tilltro till den finska ingenjörskonsten och också i detta samband får jag medge att jag hellre väljer ”att flyga Finnair än Aeroflot” – om jag har ett val.

Finland har som medlem av EU förbundit sig att minska växthusgasutsläppen med 20 procent innan år 2020 samt öka andelen förnybar energi med 20 procent av den slutgiltiga förbrukningen.

Regeringen har också tagit fram ett massivt paket för satsning på förnybara energikällor som uppgår till runt 350 miljoner euro på årsnivå. Det är välkommet och nödvändigt. Jag hoppas att vi inom en inte alltför avlägsen framtid, skall få se faktiska utsläppsfria och kostnadseffektiva alternativ till kärnkraften. Då kan vi på allvar börja diskutera en nedmontering av kärnkraften, utan att för den skull falla i den svenska fällan. I Sverige gick det ju så att man för 30 år sedan beslöt att avveckla kärnkraften. Resultaten av det beslutet lyser fortfarande med sin frånvaro.

Slutligen en kommentar om den strama tidtabellen för riksdagsbehandlingen. I veckan klarnade det att vi skall tvingas rösta i frågan redan den 1 juli för att ärendet inte skall behöva gå till hösten. Det är inte bra med en sådan tidspress. Saken behöver få en mångsidig behandling och då borde det få ta just den tid som behövs. I ett tidsperspektiv där beslutet kan ha effekter för 10 000–tals år framöver, kan några veckor eller månader till inte spela någon roll. Anna-Maja Henrikssonriksdagsledamot, SFP