Svenskans ställning i vårt land engagerar. Vart är vi på väg, har svenskan en framtid i Finland eller går vi mot ett Finland med bara ett nationalspråk ? Har språkklimatet i landet blivit sämre , hur är det med den genuina viljan att trygga service på svenska ? Vad kan vi göra för att idag bygga en tillräckligt stark grund för ett Finland där man också i framtiden bejakar den svenskspråkiga befolkningens språkliga och kulturella behov ? Det bland annat är frågor som ställs och som söker svar.
I debatten om svenskans framtid, är det av vikt att känna till vad dagens lagstiftning säger om landets tvåspråkighet och vilka garantier internationella konventioner som Finland slutit sig till ger helt konkret. Vad är skillnaden mellan att svenskan klassificeras som nationalspråk i förhållande till en minoritetsspråksstatus ? Skulle den svenskspråkiga befolkningen i landet ha något att vinna på att svenskan skulle bli minoritetsspråk, och vad skulle vinsterna bestå i ? Eller är det så att nationalspråks-statusen i alla avseenden är värd att försvara och bejaka ?
För att få klarhet i en del av dessa frågeställningar har Folktinget tillsammans med Svenska Kulturfonden gett forskaren Polities doktor Kristian Myntti vid ÅA, i uppdrag att utreda finländsk lagstiftnings och internationella konventioners betydelse för finlandssvenskarnas situation ur ett folkrättsligt perspektiv. Vår förhoppning är att utredningen skall bidra till en större klarhet i debatten och inför framtida vägval. I bästa fall fungerar utredningen som ett avstamp för att vi i Svenskfinland skall hitta en gemensam väg, som det stora flertalet av oss omfattar och tror på. Målet för oss alla som värnar om det svenska är säkert gemensamt – Att trygga och stärka svenskans ställning i vårt land - så att vi i vår vardag kan leva ett gott liv innefattande bland annat tillgång till vård, skola och omsorg på svenska. Ytterst handlar vägvalet om framtiden för Finland som ett tvåspråkigt land, eller något annat. Där har naturligtvis majoritetsbefolkningen en nyckelposition, men vår styrka ligger i att vi själva vet vad vi vill och hittar en gemensam melodi, ett gemensamt vägval, som vi också sedan kan få tillräckligt brett gehör för på finskt håll.
Med tanke på den här diskussionen om framtida hållbara lösningar för det svenska och för det tvåspråkiga Finland, är det viktigt att vi har en klar uppfattning om vilka juridiska förpliktelser de internationella fördragen innehåller. Enbart så kan vi få en blid av vilken roll de kan spela i en eventuell krissituation.
För Folktinget står kursen och målsättningen klar. Svenskan är och skall vara ett av landets nationalspråk. Dagens grundlag som likställer finskan och svenskan som nationalspråk är värd att värna om. Den är klippan som huset är byggt på. Senast i fråga om reformen av regionförvaltningen, visade grundlagen sin styrka. Finns det flere alternativa lösningsmodeller då förvaltning omorganiseras, skall man välja den som bäst tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna, var grundlagsutskottets klara budskap. Mynttis rapport beskriver också förtjänstfullt de färska skeendena kring revideringen av regionförvaltningen i Finland- det vi allmänt språkbruk kallat till ”Karlebyfrågan ” och reder också ut skillnaden mellan stadgandena i den tidigare Regeringsformens 50 § i förhållande till den nya grundlagens 122 §.
Bästa åhörare;
Folktinget håller fast vid uppfattningen att den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter bäst tryggas inom ramen för den nationella lagstiftningen. De internationella fördragen som Finland förbundit sig till har naturligtvis också betydelse, men når inte upp till grundlagsstatus. Så har alltså Folktinget resonerat – och så ser också en stor majoritet av den svenskspråkiga befolkningen ut att göra. Enligt den enkät som svenska Yle nyligen låtit utföra, anser hela 95 % av finlandssvenskarna att svenskan skall vara nationalspråk, enbart 3 % stödde minoritetsspråksstatus.
Mot den här bakgrunden blir det nu
synnerligen spännande att höra vilka synpunkter och slutsatser Kristian Myntti presenterar för oss här idag.
Jag vill passa på att rikta Folktingets varma tack till Svenska Kulturfonden, för ett betydelsfullt samarbete och framförallt till forskare Kristian Myntti för ett gediget, omsorgsfullt och klargörande arbete. Ni är alla hjärtligt välkomna till dagens seminarium !