En central pusselbit för vår tillväxt och konkurrenskraft är redan i dag tillgången på arbetskraft. Finlands befolkning växer just nu enbart tack vare nettoinvandringen.
I söndags valde Finland sin trettonde president. Det blev en jämn kamp där Alexander Stubb utgick som segrare. Vi träffades kort den här veckan och jag är övertygad om att Finland nu får en god efterträdare till president Niinistö.
Det är också skäl att tacka både Pekka Haavisto och Stubb för en mycket fin kampanj och sakliga debatter. Det var en fröjd att lyssna till dem. Låt oss hoppas att vi skulle se mer av den typen av debatt i vårt samhälle, än den upprivande och polariserande.
Stubb svärs in som president den 1 mars. Hans fokus kommer naturligtvis att vara på ledningen av landets utrikes- och säkerhetspolitik i samråd med statsrådet. Det blir intressant att se om han överhuvudtaget kommer beröra inrikespolitiska frågor, som egentligen inte ligger på presidentens bord.
Då riksmötet öppnades för drygt en vecka sedan lyfte president Niinistö bland annat upp Finlands ekonomiska situation och konstaterade att vi inte haft någon betydande ekonomisk tillväxt på 16 år.
Hans signal var klar. Här behövs ändring. Och så är det naturligtvis. Vi kan inte fortsätta leva över våra tillgångar och öka statsskulden från år till år med många miljarder.
Vi behöver tillväxt och stärkt konkurrenskraft. Finland behöver på alla sätt försäkra sig om att vi är ett attraktivt land för företag att verka och investera i.
Landets ekonomi hostar just nu ordentligt. Tillväxten har avtagit, och skatteinkomsterna har sjunkit. Finansministeriet jobbar nu med att ta fram alternativ för hur regeringen ska balansera ekonomin.
Det är helt klart att det inte blir någon lätt uppgift. Vi kommer vara tvungna att hitta direkta nedskärningar och därtill behövs skattehöjningar. För SFP är det ändå klart att vi inte vill röra matmomsen eller höja inkomstskatten. Det ska löna sig att jobba och alla behöver mat varje dag.
Det står ändå klart att utsikterna för det ekonomiska läget har försämrats sedan vårens regeringsförhandlingar och välfärdsområdenas ekonomiska situation är därtill mycket bekymmersam.
En central pusselbit för vår tillväxt och konkurrenskraft är redan i dag tillgången på arbetskraft. Finlands befolkning växer just nu enbart tack vare nettoinvandringen. Och det står helt klart att vi inte kommer klara av framtiden utan arbetskraftsinvandring. Finland behöver fler människor i jobb.
Därför var det viktigt att vi i regeringen kom överens om att ändra på den så kallade tremånadersregeln. Den har handlat om att en person från ett så kallat tredjeland blir tvungen att lämna Finland ifall hen inte hittat ett nytt jobb inom tre månader från att ha blivit arbetslös.
Nu ändras tidsfristen till sex månader för specialsakkunniga, något SFP aktivt arbetat för.
Jag är också glad över att regeringen beslutit om en sänkning av inkomstgränsen för det så kallade europeiska Blue Card. Det här gör det lättare för sakkunniga att få arbetskraftsuppehållstillstånd och att jobba inom hela EU.
Med tanke på tillväxt och konkurrenskraft är också utbildningen en oerhört viktig framgångsfaktor. Som undervisningsminister kommer jag föra vidare flera viktiga reformer under våren.
Finlands 15-åringar har under en längre tid presterat sämre i internationella undersökningar. Därför måste vi stärka de grundläggande färdigheterna – att läsa, skriva och räkna.
För SFP är det helt centralt att vi skrider från ord till handling. Jag gläds över att vi satsar 200 miljoner euro mer på den grundläggande utbildningen. Vi lägger till tre årsveckotimmar i de lägre klasserna i modersmål och matematik. Vi kommer även att förnya stödet för lärande.
Vi behöver minska byråkratin för lärarna och vi behöver säkra att de elever som behöver stöd också får det i rätt tid och på rätt sätt.
Själv är jag också bekymrad över att skillnaderna mellan eleverna har ökat. Att göra det så kallade jämlikhetstödet permanent, ge det cirka 50 miljoner euro per år är viktigt. Det möjliggör mindre grupper och mer personal till daghem och skolor där det finns behov att jämna ut skillnader i inlärningen som beror på exempelvis socioekonomiska faktorer.
Förändring och framsteg sker inte av sig själva – det behövs målmedvetet arbete.
