Tal vid Finlandsinstitutet i Stockholm - Autonomi och moderland, hur utvecklas relationerna?

Ålands självstyrelse kom till i turbulensen efter första världskriget, revolutionen i Ryssland och Finlands självständighetsförklaring. Det är lätt att föreställa sig den oro och ängslan som rådde – inte kunde man ju veta hur stormaktspolitiken skulle utformas och framför allt inte hur den unga republiken Finland skulle klara sig. Det är också lätt att förstå de ålänningar som då ville återförenas med det gamla moderlandet. Inte heller är det svårt att förstå den unga republiken Finlands förhållningssätt till Åland. Åland hade redan under svenska tiden administrativt varit en del av den östra rikshalvan och hade under Finlands autonoma tid inom det ryska riket hört till Finland. Dessutom var Åland trots sin demilitariserade status fortfarande på den tiden ett militärstrategiskt intressant område. Man kan också föreställa sig att det för den unga republiken var en viktig prestigesak att Åland skulle tillhöra Finland. Sverige hade redan vid fredsförhandlingarna i Paris efter Krimkriget gjort anspråk på Åland, men konstellationen blev förstås en annan 1917 – när motparten inte längre var Ryssland utan den nya republiken Finland – Sveriges forna riksdel. Ändå utvecklades Ålandsfrågan till en konflikt mellan Sverige och Finland, då Sveriges regering stödde ålänningarnas krav på en återförening. Som vi vet löstes denna konflikt genom en överenskommelse mellan Sverige och Finland (den s.k. Ålandsöverenskommelsen) och ett beslut av Nationernas Förbund – en lösning som lade grunden för Ålands självstyrelse.

    

Finlands regering överlämnade 1919 en proposition till riksdagen med förslag till lag om självstyrelse för Åland. I den ingår ett ofta citerat uttalande enligt vilket ”ålänningarna skulle tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap som icke utgör en egen stat”. I Ålandsöverenskommelsen förklarade Finland sig beslutet att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor och att i en självstyrelselag inta vissa garantier om undervisningsspråket, rätt att inlösa mark som överlåtits åt någon som inte är bosatt i landskapet, rösträtt i kommunal- och landstingsval, utnämning av landshövdingen och rätt att för sina behov använda en viss del av de skatter som härrör från landskapet. Dessutom skulle landstinget ha klagorätt hos Nationernas Förbund beträffande tillämpningen av garantierna.

Lösningen mottogs med besvikelse på Åland och det har sagts att relationerna mellan landskapet och riket inte var särskilt goda ända fram till andra världskriget. Efter kriget stiftades en ny självstyrelselag år 1951, landskapet fick utökad lagstiftningsbehörighet och, som en viktig symbol, en egen flagga. Presidenterna Paasikivi och Kekkonen förhöll sig välvilligt till att utveckla självstyrelsen och eftersom presidenternas ställning var stark fick relationerna en gynnsam utveckling. Småningom i takt med ökat välstånd ledde blev det dags för en tredje självstyrelselag år 1991.

I propositionen till den nu gällande självstyrelselagen slår regeringen fast att lagstiftningen om Åland har bildat en god grund för en allsidig utveckling av landskapet och dess befolkning och konstaterar att samarbetet mellan statens och landskapets myndigheter har löpt friktionsfritt och i en anda av samförstånd. Ändå, säger regeringen, är det uppenbart att det behövs en reform av lagstiftningen särskilt på två punkter. Det ena var fördelningen av lagstiftningsbehörigheten, där man såg många områden på vilka behörigheten på goda grunder kunde överlämnas till landskapet. Det andra var det ekonomiska systemet och kostnadsutjämningen mellan riket och landskapet som ansågs vara för komplicerat och osmidigt. Resultatet blev flera behörighetsöverföringar och ett friare ekonomiskt system. Däremot avvisades önskemålen om övertagande av beskattningsrätten fullt ut.

Mycket har hänt sedan lagen trädde i kraft 1993. Det mest anmärkningsvärda är förstås Finlands, inklusive Åland, inträde först i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och kort därefter i EU. Åland spelade en inte obetydlig roll i medlemskapsförhandlingarna och i Finlands anslutningsakt finns ett särskilt protokoll om Åland. Det är anmärkningsvärt att självstyrelsen kunde accepteras med sådana undantag som egentligen strider mot EU:s grundläggande fyra friheter. Det bör kanske också noteras att Finlands regering gjorde betydande insatser för att åstadkomma denna lösning.

Men det är inte bara EU som har förändrat världen. Den allt mer globala ekonomin påverkar oss, och för Åland är det allt viktigare hur landskapets talan förs i internationella fora. Rörligheten ökar, människor rör sig över gränserna, den språkliga mångfalden ökar och i viss mening minskar nationalstatens betydelse för individen. Också den statliga och kommunala förvaltningen har genomgått och genomgår fortfarande drastiska förändringar.

 När man blickar tillbaka, vilket man kan göra t.ex. genom att läsa lagtingets jubileumsskrift 1997 med text av Hasse Svensson, kan man knappast sluta sig till något annat än att den åländska självstyrelsen har varit en framgångssaga. I dag är Åland ett välmående samhälle, där den egna kulturen och det egna språket blomstrar.

Ändå har från åländsk sida väckts röster om att det åter är dags att se över hela självstyrelsesystemet och förbereda en helt ny självstyrelselag. Enligt det åländska förslaget skulle landskapet få ta över lagstiftningsområden i den takt landskapet självt önskar och endast vissa begränsade rättsområden skulle permanent höra till riket. Finlands regering har i regeringsprogrammet ställt sig principiellt positiv till att utveckla självstyrelsen. Justitieministeriet har tillsatt en parlamentariskt sammansatt riksarbetsgrupp för att analysera nuläget och diskutera vilka möjligheter det finns att gå vidare. Samtidigt har landskapet tillsatt en egen arbetsgrupp. Från rikets sida är det meningen att ett fortsatt arbete ska ske i en för landskapet och riket gemensam kommitté.

Bästa vänner,

Det nuvarande systemet har beskyllts för att vara alldeles för juridiskt, krångligt och osmidigt. Det är lätt att hålla med om att onödigt krångel måste avskaffas. Ändå vill jag, som jurist och justitieminister, nog betona vikten av att den åländska självstyrelsen är så stadigt förankrad i konstitutionen som är fallet. Det finns få andra autonomier, som har en så stark förankring i författningen. Självstyrelselagen kan inte ändras utan Ålands lagtings medverkan – inte ens genom ändringar av Finlands grundlag. Att självstyrelsen också i övrigt är rättsligt reglerad är en grundbult i ett demokratiskt rättssamhälle. Att den offentliga makten utövas under lagarna är en trygghet för var och en.

Med detta sagt vill jag å andra sidan säga att när vi ser framåt så måste vi försöka hitta kreativa lösningar och modeller för ett samarbete mellan landskapet och riket. Eller för att ta till en klyscha: vi ska inte se problemen utan möjligheterna. Vi måste också ha en ömsesidig respekt för varandra och bygga system som möjliggör en bra och förtroendeingivande kommunikation. Vi måste helt enkelt hitta lösningar som gör att vi litar på varandra. Det gnissel som finns mellan autonomier och moderländer är något som så att säga är inbyggt i systemet. Det får man acceptera. Vad man däremot inte får acceptera är okunskap, fördomar och osakliga påhopp på befolkningsgrupper.

Att många unga ålänningar söker sig till Sverige för att studera är förståeligt och inget som vi i och för sig ska bekymra oss för. Däremot är det bekymmersamt om antalet åländska studerande i de finländska universiteten och högskolorna minskar. Inte minst på de samhällsvetenskapliga områdena skulle det behövas kunniga ålänningar med god kännedom om finländsk förvaltning och lagstiftning. Man skall inte heller underskatta de kontakter man bygger under studietiden. Känner man till förvaltningen och dessutom någon gammal studiekompis som jobbar inom förvaltningen är tröskeln avsevärt mycket lägre för att ta kontakt. Jag skulle gärna se att de åländska ungdomarna också skulle uppfatta de möjligheter som studier i riket ger för framtiden. Både Finland och Åland behöver er och er kunskap! En nytändning behövs på denna front och där bör riket och Åland målmedvetet stärka sitt samarbete.

Slutligen några ord om språket. Trenden med försämrade kunskaper i svenska hos finländarna är ledsam och bekymmersam. Vi behöver en strategi för våra nationalspråk. En långsiktig strategi för att stärka de bägge nationalspråken är också som bäst under arbete och sker under ledning av statminister Katainen. Åland är naturligtvis representerat i gruppen. Självfallet är det så att det som gagnar det svenska i Finland också gagnar Åland och vice versa. I förhållande till Åland måste vi se till att det finns ett tillräckligt antal tjänstemän på varje myndighet som kan tillräckligt bra svenska. Skyddet för svenskan på Åland är viktigt och har fungerat väl. – Språk ska dock inte ställas emot varandra och det gäller såväl i riket som i landskapet. Det är inte bra Åland enspråkiga status skapar en uppfattning om att det är fel att lära sig finska. Språkkunskap är alltid en rikedom och öppnar möjligheter att förstå och umgås med andra kulturer på ett djupare plan. Likaså blir det för de finländare som vill välja bort svenskan en personlig förlust som gör att de ställer sig utanför möjligheten att tränga djupare in i den nordiska kulturen och samhörigheten. Vi behöver mera samförstånd mellan språkgrupperna, inte mindre. Språkbad och språkduschar är ett utmärkt redskap i det arbetet och kan fungera båda vägarna. Vänskolor är också en väg mot ökad förståelse mellan svensk- och finskspråkiga.

Åland ligger mitt mellan Sverige och Finland. Det är en självklarhet att landskapet har kontakter åt båda hållen när det gäller kulturutbyte, handel och myndighetssamarbete. Själv är jag övertygad om att självstyrelsesystemet har varit och – med en uppdatering efter tidens krav – är den bästa lösningen för landskapets välmående. Jag tror alltså att det finns alla förutsättningar för att relationerna mellan landskapet och riket utvecklas positivt – för det krävs dock att vi på var sida om Skiftet har goda kunskaper om varandra och inte låter oss provoceras av de ytligheter som nuförtiden alltför ofta når över nyhetströskeln.

Låt mig sluta med att säga att Åland är viktigt för Finland. Den företagaranda som genomsyrar hela samhället är värd all beundran. Närheten till havet, viljan att vara sin egen lyckas smed och att själv agera har präglat ålänningarna genom århundraden. Utan tvekan tycker jag också att man kan säga att självstyrelsen varit och kommer att vara en viktig nyckel till ekonomisk framgång.

Tal 16.10.2012 vid Finlandsinstitutet i Stockholm - Autonomi och moderland, hur utvecklas relationerna?