Journalisten Brita Svedlund-Hästö får till det riktigt ordentligt i sin artikel i JT torsdagen den 1 september 2005.

Tänk att våra beslutsfattare inte lyckats effektivera sjukvården, stänga avdelningar, dra in arbetsplatser, och sända patienterna till vård i sjukhus på andra orter ! Tänk att de har varit så fega att de som såsom Svedlund –Hästö uttrycker det – avstått från att använda sin beslutanderätt och därtill slösat med skattebetalarnas medel till ingen nytta då de löst in sjukhuset. Inte har de heller lyckats dra några slutsatser av den sk Wingrenska rapporten modell 1998 och kostnaderna låter de bara skena iväg.

Det är ett förbluffande resonemang !  Att  artikeln innehåller väsentliga sakfel gör inte helheten bättre.

För det första: Kostnaderna skenar inte bara iväg. Faktum idag är att MHSO:s (Malmska hälso- och sjukvårdområdets) budget för innevarande år håller enligt delårsrapporten per juli 2005. Detta glädjande besked fick styrelsen sig till del senaste styrelsemöte 25.8.05. Budgeten visar t.o.m ett överskott per sista juli om ca 500.000 €. Det är förstås vanskligt att dra några längre gående slutsatser, eftersom 5 månader av året ännu återstår att redovisa, men trenden är den riktiga. Vackert så, och talen om att kostnaderna bara skenar, kanske kan komma på skam för en stund.

För det andra: vad inlösningen av Jakobstads Sjukhus beträffar, talar Svedlund-Hästö om 4,7 miljoner €. Den riktiga siffran är 2,9 miljoner €. Skillnaden är hela 1,8 miljoner, vilket är den summa som kom Jakobstad, Pedersöre och Larsmo till godo med anledning av försäljningen av Östanlid  till Folkhälsan. Således betalar Jakobstad till övriga kommuner i Vasa sjukvårdsdistrikt under 5 års tid en summa om totalt ca. 1.845.000 €,  Pedersöre ca 785.000 € och Larsmo ca 270.000 €, räntefritt. Det här innebär naturligtvis att dessa tre kommuner indirekt har en värdefull förmögenhet i alla de tillgångar, såväl byggnader som apparatur som tillhör MHSO. Vi kan också gärna komma ihåg att det ju för några år sedan satsades en hel del medel i tillbygganden som möjliggjorde att Östanlid enheten kunde flytta till Kållbyvägen, samt att hela Vasa sjukvårdsdistrikt på sätt och vis deltog i den finansieringen.

För det tredje: Vad har vi då fått för pengarna? Enligt min mening något annat än det som Svedlund-Hästö betraktar som outnyttjad beslutanderätt. Vi har löst in ett färdigt fungerande sjukhus med en yrkeskunnig personal och med en relativt god apparatur. En enhet som producerar ca. 31.000 vårddagar per år inom den somatiska vården (inremedicin,lung, kirurgi,fysiatri,barn,rehab,neurologi,ögon och öron)  och hjälper ca 470-500 barn till världen, som producerar ca. 39.000 somatiska och ca 15.000 psykiatriska öppenvårdsbesök per år. En enhet där vårdköerna förutom ortopedin torde uppfylla vårdgarantins krav, utan att några extra satsningar rent ekonomiskt behövts, vilket varit fallet på många orter i landet.

Vad sedan de enskilda kommunernas kostnader för sjukvården beträffar, visar den senaste rapporten som presenterades av Stakes, att Jakobstadsbon fortfarande använder ca. 20 % mera specialsjukvård än genomsnittsfinländaren. Rapporten visar också att totalkostnaden för socialvård-primärvård och specialsjukvård, då befolkningens åldersstruktur beaktas, ligger kring landsmedeltalet, vilket är väsentligt att notera. Malmskas pris för enskilda vårdåtgärder skiljer sig inte märkbart från andra sjukhus priser. Vad gäller t.ex.förlossningarna, visade Stakes siffror att en förlossning vid VCS kostar litet mera, medan en förlossning vid MÖCS i Karleby är något billigare än vid Malmska. Att sluta med förlossningarna i Jakobstad skulle enligt Stakes totalt sett innebära en kostnadsinbesparing för hela MHSO-området på 2-3 tjänster ! Då skall vi veta, att en nedläggning av förlossningarna också tar med sig den akuta kirurgin och all den akutvård som kräver anestesiologi (narkosläkare), eftersom dessa då i sig skulle bli för dyra att upprätthålla. Att mödrarådgivningen inom MHSO också betjänas av att det finns ett eget BB är rätt självklart, för att inte tala om vad det betyder för regionens kvinnor och familjer.

Redan Wingrens rapport 1997 visade att det totalekonomiskt sett inte lönar sig att lägga ner den akuta sjukvården, inklusive BB, kirurgi och barnavdelning. Denna del av rapporten har Brita Svedlund-Hästö noga aktat sig för att publicera eller antyda något om.

Den beslutanderätt Jakobstad, Pedersöre och Larsmo gemensamt har för vården i regionen är värdefull. Den nuvarande styrelsen som suttit drygt ett halvt år, har redan fattat principbeslut om att jourverksamheten borde fungera enligt "en luckas "modellen med två linjer, en för allmän medicin och en för specialsjukvård.  För att detta skall lyckas måste vi komma åt problematiken med att 60 % av alla läkarbesök inom primärvården sker på jourtid. Härifrån skall nystanet nystas upp, så att vi kan undvika onödiga läkarbesök, såkallat bollande med patienten, dubbla provtagningar etc.

En självklar sak skall vara att man inom MHSO stöder varandra och i praktiken arbetar för att förverkliga integrerade vårdformer, där den samlade kunskap som finns i huset utnyttjas på bästa möjliga sätt. Tidsbeställningen och telefonservicen behöver också utvecklas för att nämna några exempel. Det finns med andra ord mycket att göra för att effektivera verksamheten inom MHSO, utan att det för den skull behöver betyda indragning av någon specialitet.

Slutligen en liten reflektion. Överlag försöker kommunerna i vårt land locka till sig företag och nyetableringar. För att lyckas bygger man i en del kommuner hallar åt presumtiva företagare, satsningar som kan vara nog så motiverade beroende på omständigheterna. Man försöker också få statliga arbetsplatser utlokaliserade till sin egen kommun och är något företag på väg att flytta bort, försöker man med händer och tänder hålla det kvar. Också utvecklandet av företagskuvöser i kommunal regi vill man etablera för att skapa nya arbetsplatser. Vackert så.

När det sedan gäller vården, och då framförallt den lokala specialsjukvården, förefaller det som om denna aspekt, sysselsättning och arbetsplatser, hos flertalet beslutsfattare inte skulle tillmätas någon större betydelse, fastän kundunderlaget inte sviktar, infrastrukturen redan finns och behovet av vård inte kommer att minska.