Svar till Johanna Järviaho med anledning av hennes insändare i JT 10.2.2007.

Jag har fört fram att det är en nödvändighet att vi får till stånd en förhöjning av vårdarnas löner. Att man som anställd inom pappersindustrin känner sig påtrampad i det sammanhanget har jag svårt att förstå. Det är ju inte bort från någon vare sig inom pappersbranschen eller någon annan bransch om vårdarna får en bättre lön. Tvärtom är det ett sätt att trygga att vi alla i framtiden har tillgång till den vård vi var och en behöver då vi blir sjuka eller äldre.

I debatten har jag pekat på att det finns stora skillnader i lönesättning mellan typiskt mansdominerade och typiskt kvinnodominerade yrken. Det är ett reellt faktum och inget att ta illa upp för. Att jag som exempel använt pappersindustrin där man jobbar i tre skift och vården där man också jobbar i tre skift är väl inget märkligt. Bägge handlar om yrken som är oersättliga för vårt land, där det ena är typiskt mansdominerat och det andra typiskt kvinnodominerat.

Min förhoppning är att vi i framtiden kan få se fler kvinnor i pappersbruken och fler män inom vården. Alla vet vi att pappersindustrin utgör en stöttepelare för vårt land och vår export, och genererar skattemedel såväl i form av inkomstskatt som samfundsskatt. Ni som jobbar inom ”pappers” har all orsak att vara stolta över det ni gör.

 Principen lika lön för likvärdigt arbete tycker jag är viktig att eftersträva. Ordet likvärdigt uppfattar jag synonymt med liknande, och här tror jag Johanna att du missförstått mig helt. Vad jag menar är att när två arbetstagare har liknande arbetsuppgifter, liknande ansvar och liknande arbetsbörda, skall de få lika lön oberoende av titel eller tjänstebenämning. På många arbetsplatser i landet är det inte så. Det är en jämställdhetsfråga av rang som vi måste kunna tala om! Att det sedan kommer att finnas branschvisa skillnader i lönesättning är helt klart.