Det parti som verkligen också menar något med att tvåspråkigheten och svenskan är en rikedom för landet, får nu en alldeles enastående möjlighet att också visa det i handling.

Österbotten fungerar som den främsta skådeplatsen i detta märkliga politiska skådespel. Alla fakta talar för att Vasa borde vara den självklara huvudverksamhetsorten för Närings-, miljö- och naturresurscentralen Ely och inte Seinäjoki. I Vasa finns redan såväl verksamheterna som utrymmena, och en flyttning till Seinäjoki uppskattas kosta ca 10 miljoner €. I dessa tider när finansministeriet fortsätter hålla fast vid produktivitetsprogrammet, som skall minska statens personal och göra förvaltningen effektivare, rimmar ett beslut för Seinäjoki verkligt illa. Hur till exempel finansminister Katainen tänkt förklara en sådan lösning utan att förlora i trovärdighet, är för mig en fullständig gåta.

I frågan om Mellersta Österbotten skall ingå i samarbetsområdet söderut eller norrut, handlar det också i grunden om att acceptera fakta och de verkliga förhållandena som råder. Att de som talar för orientering norrut så totalt blundar för de rådande samarbetsformer som idag finns mellan Karlebyregionen och Jakobstadsregionen och resten av landskapet Österbotten är verkligen skrämmande. Det handlar om allt från arbetskraftens pendlingsområde, polis- och räddningsområde, gemensamma utbildningsanordnare, lantmäteri- och nödcentralområde till näringslivssamarbete som Österbottens handelskammare.

Uppenbart är också att de som vill koppla loss Mellersta Österbotten från Österbotten, inte heller bryr sig ett dugg om vilka konsekvenser det skulle ha för Karlebysvenskarna, om Uleåborg blir deras Ely- huvudort. Oundvikligen skulle det leda till att den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att i praktiken få service på sitt modersmål äventyras. Den svenskspråkiga befolkningens andel skulle i norralternativet bli 1,6 %, (ca 7200 av 440.000), då man i söderalternativet skulle uppgå till nästan 40 %, (ca 96.000 av 143.000). Tala om väsentlig förändring!

Finland har godkänt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Enligt den omfattas även det svenska språket i Finland av bestämmelserna trots sin status som landets andra officiella språk. Det stadgas bl.a. att parterna skall bygga upp sin politik, lagstiftning och praxis på respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder för främjande av ifrågavarande språk.

Vår språklag igen säger att ”när förvaltning organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder”.

Jag anser att de ovan nämnda planerna inom regionförvaltningsreformen står klart i strid med det Finland förbundit sig till i samband med godkännande av konventionen. Det väcker frågan om regeringens intentioner gällandet det svenska språket i Finland. Därför har jag i veckan ställt ett skriftligt spörsmål till statsministern och regeringen, där jag frågar hur regeringen tänker beakta att såväl språklagen som den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk följs när regionförvalt-ningsmyndigheternas verksamhetsområden och placering bestäms?

Anna-Maja Henriksson