Den sista veckan i riksdagen före sommarpausen fick blodtrycket att stiga och känslorna att svalla. Jag tänker förstås då på det ställningstagande som ministergruppen för regional utveckling, Halke, levererade tidigt på tisdag morgon.

Ståndpunkten som ministrarna med minsta möjliga marginal kom fram till och där ordförande Kiviniemis (c) röst blev avgörande, var som känt att Karleby och Mellersta Österbotten skall samarbeta norrut och höra till samma samarbetsområde som Uleåborg och Kajana. Vill vi karikera kan vi säga att renskötselområdet fr.o.m. 2010 skall vara Karlebys och Mellersta Österbottens hemvist. Detta ifall centerns och samlingspartiets ministrars vilja blir statsrådets beslut i framtiden. Logiskt? Nej, inte det minsta, men så är heller inte politiken alltid logisk. Däremot borde den vara trovärdig, och det är inte minst på den punkten som förtroendet för det politiska beslutsfattandet på hög nivå i landet nu fått sig en ordentlig törn. Fakta har fått ge vika för maktpolitiken.

För hur skall man annars kunna se på saken? En överväldigande majoritet av alla dem, som fått ge utlåtanden, har talat för söder. Främst bland dem Karleby stad som centralort i landskapet, men också såväl statliga myndigheter som regionala och lokala samt inte minst näringslivets företrädare. I praktiken har enbart landskapet Mellersta Österbotten som styrs av centern, haft en annan åsikt. Norr-ivrarna bland ministrarna har trots det envist hänvisat till att man måste lyssna på landskapet. Då man benhårt från föredragande minister Kiviniemis sida och från centern, hållit fast vid den ståndpunkten, tycker jag faktiskt att slutledningen inte kan vara annan än att dessa samtidigt ansett, att man inte behöver beakta någon annans åsikt. Det i sig är ett hån mot demokratin och uppfyller inte de krav vi har rätt att ställa på god förvaltning. Hela utlåtanderundan blev de facto ett ”spel för galleriet”, för att uppfylla lagens bokstav, men någon allvarlig avsikt att lyssna till vad som sagts av den stora majoriteten har inte funnits hos norrförespråkarna.

Lägg därtill till utgångspunkterna för hela reformen. Det sades klart och tydligt att man i mån av möjlighet skall ta i beaktande trafikförbindelserna, språkförhållandena, befolkningens storlek, företagens antal på området samt produktions- och ekonomiska faktorer. Finns det någon minister av dem som nu röstade för norr, som faktiskt ställer sig upp rakryggat och med gott samvete säger att just dessa utgångspunkter har beaktats, då det gäller fallet Karleby och Mellersta Österbotten? Eller som hävdar att det inte funnits möjlighet att beakta dem? Jag önskar att den personen skulle träda fram!

Halke-beslutet, om det verkställs, får bland annat som konsekvens att hela det norra samarbetsområdet, bestående av Uleåborg, Kajanaland och Mellersta Österbotten, med totalt ca 440.000 invånare av vilka knappt 7000 svenskspråkiga, blir tvåspråkigt, och skall därefter klara av att betjäna på såväl på svenska som på finska. Naturligtvis kommer det att leda till problem ur språklig synvinkel, och därtill till direkta merkostnader i form av euro och cent. Att samlingspartiets minister Häkämies och centerpartiets ministrar Kiviniemi och Pekkarinen inte heller lade någon vikt vid dessa konsekvenser är anmärkningsvärt.

Någon egentlig språkkonsekvensutredning av reformen har inte ännu gjorts. Hur man kunnat låta saken gå så här långt, utan en sådan, är i sig redan ett bevis för att man i beredningen nedvärderat de språkliga aspekterna i regionförvaltningsreformen. Helt klart är att statsrådet inte kan fatta något slutligt beslut förrän en grundlig språkkonsekvensutredning är gjord. Och naturligtvis är det så att inga beslut i regeringen på förordningsnivå heller kan tas förrän grundlagsutskottet gett sitt utlåtan-de om själva lagförslaget och riksdagen godkänt en lag om regionförvaltningen. Det återstår alltså många skeden i den här processen ännu förrän vi vet vilket det slutliga beslutet blir. Men naturligtvis är de stora regeringspartiernas agerande synnerligen oroväckande också med tanke på fortsättningen.

Ett land som Finland som hittills utmärkt sig som ett föregångsland, då det gällt att trygga den språkliga minoritetens ställning, har ingen anledning att frivilligt avstå från den positionen. Tvärtom borde man se till att de beslut som fattas är så grundlagsvänliga som möjligt. Det är SFP:s linje, och den kommer vi benhårt att hålla fast vid. Redan det att man nu i den här reformen måste ställa frågan om hurvida Halke-ministergruppens beslut skulle hålla i en grundlagsprövning är ett tillräckligt bevis för att man gått för långt. Vårt tvåspråkiga lands rykte är värt ett bättre öde. Vår demokrati måste bygga på respekt för grundlagen och hänsyn, inte nonchalans, mot såväl landets såväl svensk- som finskspråkiga befolkning.

Jag vill sluta med att önska alla läsare en glad midsommar och en avkopplande, skön sommar.

Anna-Maja Henriksson