Nu är det dags att på allvar börja jobba för att skapa ett kompetenscentrum för ätstörningar i Österbotten. En studie som genomförts i Jakobstadsnejden under åren 2004-2007 visar att var tionde flicka har lidit av en ätstörning vid fyllda 18 år. Typiskt för sjukdomen är att den drabbar främst flickor och unga vuxna kvinnor. Dödligheten är hög, hela 6 % och vården i sig är dyr och krävande.

Senaste vecka stod jag värd för ett seminarium i riksdagen som svenska riksdagsgruppen arrangerade kring temat ätstörningsvård. Medverkande var klinikchef Veli-Matti Tainio från HUCS, överläkare Anna-Lisa Isomaa från MHSO i Jakobstad, medicinalråd Timo Keistinen social- och hälsovårdsministeriet och Matilda Hemnell med personlig erfarenhet av ätstörningsvården i vårt land.

Det framkom med all tydlighet att det finns mycket att göra för att utveckla vården i landet. Framförallt förefaller det uppenbart att det brister i primärvårdens förmåga att hantera ätstörningspatienter och att hitta dem, före sjukdomen gått för långt. Ett strålande undantag har vi i Jakobstad inom Malmska hälso- och sjukvårdsområdet, där man lyckats föra ut kunskapen om ätstörningar till skolhälsovården och förmått skapa ett remisslöst system till ätstörningspolikliniken. Ett system som gjort tröskeln tillräckligt låg, för att de unga också självmant skall söka sig till vård

Styrkan i Jakobstadsmodellen ligger helt säkert också i det mångprofessionella team som finns på kliniken och i betoningen av det viktiga samarbetet med familjen. Man har lyckats integrera den somatiska och psykiska vården på ett fint sätt, och avdramatiserat frågan om anorexi handlar om en psykisk eller somatisk sjukdom. Just den frågeställningen tycks allmänt taget i landet vara svår. Man är så van vid att dela in sjukdomar i skilda somatiska och psykiatriska fack, och när facken inte passar riktigt så blir det problem. Mänskan är ändå alltid en helhet, där såväl kropp som själ behöver få må bra, och därför tror jag att just det förhållningssätt man har i Jakobstad är det riktiga, för att nå goda vårdresultat.

Men självfallet är det också så att vissa patienter kan bli så sjuka att vården i Österbotten inte räcker till. Vasa centralsjukhus har inte heller det kunnande som behövs för att vårda de allra svåraste fallen. Den som skall klara av den mest högtspecialiserade ätstörningsvården i landet är HUCS, och de gör de också långt, men de klarar inte i dagsläget av dygnet runt vård på svenska. Det finns alltså ingen vårdenhet i landet som kan ge den här ytterst krävande anorexivården på svenska, fastän ju lagstiftningen i sig säger att patienten skall få vård på sitt modersmål. Klinikchef Tainio lät också förstå att man vill bli bättre också till denna del, och det välkomnar vi förstås varmt.

Så vad gör vi nu? Jag anser att det för svenskfinland skulle det vara lyckligt att få till stånd ett nätverk inom ätstörningsvården och ett kompetenscentrum för utveckling av vården. Ett kompetenscentrum som kunde idka forskning, skolning och vård och som skulle föra ut kunnandet till landets kommuner och vårdenheter, såväl på svenska som på finska. En naturlig placeringsort för det kompetenscentret vore Jakobstad. Där har man idag kommit långt inom ätstörningsvården och visat prov på förmåga att skapa nya vårdsätt. Naturligt vore också att utveckla samarbetet med Åbo Akademi. Och ingenting säger heller att det inte skulle finnas plats för en ätstörningsklinik i vårt land som också skulle klara av de svåraste fallen som kräver dygnet runt vård på svenska. Något som också överläkare Anna-Lisa Isomaa förtjänstfullt förespråkat.

Anna-Maja Henriksson
riksdagsledamot, SFP