Vi lever i en värld där kvinnorna gör 70 % av jobben, förtjänar 10 % av inkomsterna och äger 1 % av egendomen. Så sägs det. I Finland har vi definitivt bättre siffror att visa upp, och enligt färsk statistik ligger vi på tredje plats i världen då det gäller kvinnors ställning i relation till männens.

Finland har i många avseenden varit ett föregångsland. Vi var det första landet i världen som i praktiken införde allmän och lika rösträtt även för kvinnor. Vi har en kvinnlig president, en kvinnlig statsminister, kvinnlig majoritet i regeringen och en av de starkaste kvinnorepresentationerna i parlamentet.

Trots allt detta så står inte allt rätt till. Bland annat är kvinnans euro fortfarande drygt 80cent. Å andra sidan är mannens år i förhållande till kvinnans 11 månader. Det syns i praktiken i längre medellivslängd för kvinnor än för män. Mäns våld mot kvinnor och familjevåld är ett stort problem hos oss, och på arbetsmarknaden har vi fortfarande en stark segregering. Det finns alltså ännu mycket att göra.

Regeringen visar friska tag i jämställdhetspolitiken under ledning av vår jämställdhetsminister Stefan Wallin. För första gången någonsin har regeringen nu gett en redogörelse till riksdagen om jämställdheten mellan kvinnor och män. Den finns också på webben. 

Den innehåller klara linjedragningar om vad som borde göras. Låt mig nämna några. Löneskillnaderna mellan könen skall minskas. Här står arbetsmarknadsorganisationerna i en nyckelposition. Stat och kommun, då det gäller den offentliga sektorn. Flexiblare lösningar för att kombinera arbete och familj behövs. Det gäller såväl småbarnstiden som det skede i livet då man behövs för sina åldrande föräldrar.

Utvecklandet av föräldraledighetssystemet är viktigt. I svenska riksdagsgruppen och SFP jobbar vi för att vi i nästa regeringsprogram skall kunna gå in för det man kallar 6+6+6 –modellen. Det skulle betyda att mamman skulle ha sex månader , pappan sex månader och så har man 6 månader till som man får välja, hur man delar. Ensamstående föräldrar skulle garanteras en lika lång ledighet. Det skulle förstärka pappornas roll under barnets första år och för sin del medverka till ökad jämställdhet i arbetslivet. Kostnaderna för föräldraledigheten borde omfördelas så att de inte oskäligt drabbar arbetskraftsintensiva branscher och företag med unga arbetstagare. Det är lika viktigt att lyfta upp kvinnornas position i arbets- och samhällslivet som att stärka männens roll i familjen och i relation till barnen.

Våld mot kvinnor och familjevåld kostar staten över 100 miljoner euro varje år, förutom allt det lidande som de som är utsatta måste genomgå. Ett steg i rätt riktning är att vi nu går in för att lindrig misshandel i närrelationer också skall lyda under allmänt åtal. Signalen måste vara stark. Våld i alla former, i hemmet, på arbetsplatsen, på gatan är inte acceptabelt. Vi behöver nolltolerans!

Slutligen handlar ökad jämställdhet väldigt mycket om attityder. Där har vi alla en uppgift!

Anna-Maja Henriksson

Riksdagsledamot, SFP