För en vecka sedan hörde jag till de föräldrar i vårt land som fick bevittna sitt barns studentdimission. Det var härligt att se ungdomarna glädjas tillsammans och skilt för sig. Var och en med sin egen historia, sina egna målsättningar och sina egna förväntningar på framtiden. Andra stadiets utbildning är en viktig period i en ung människas liv, må det sedan leda till studentexamen eller en yrkesutbildning. Efter nio år av grundläggande utbildning och tre år i andra stadiet, står man vid en verklig milstolpe i livet.

Jag minns själv hur det kändes att vara nybakad student, med livet framför sig, men samtidigt med väldigt många osäkerhetsmoment i tankarna. Vart skulle man komma in, vilken skulle studieorten bli, skulle man hitta nya vänner och skulle man börja trivas? Frågorna var många, och jag tror att dagens unga inte alls har det lättare än vi hade det. Samma frågeställningar är fortfarande lika aktuella.

För det är ju så, att de flesta av årets drygt 30 000 studenter kommer att söka sig vidare till en högskole- eller yrkeshögskoleutbildning. Men vi har ett bekymmer. Våra ungdomar börjar i snitt sina högskolestudier vid drygt 21- års ålder. Enligt OECD:s jämförelserapport studerar nästan hälften av alla amerikanska, kanadensiska och belgiska ungdomar på högskola redan vid 19-års ålder. Hos oss är 19-åringarnas andel bara en femtedel. Då man börjar senare, kommer man naturligtvis också ut senare i arbetslivet, och det är inte bra för vårt land med tanke på helheten. Vi måste hitta medel för att förlänga arbetskarriärerna, om vi skall klara av att upprätthålla välfärden.

Vad är då orsakerna till att de finländska studenterna börjar studera förhållandevis sent? Det finns inte något entydigt svar, utan vi får söka på flere plan.

Dels är gymnasieutbildningen idag rätt tuff och en del studenter känner att de behöver ett mellanår innan de tar itu med studierna. Man kanske har en studieplats, men väljer att inte genast sätta igång. För de flesta unga män kommer militär- eller civiltjänstgöringen emot, som för sin del skjuter upp studiestarten. Andelen flickor som väljer att göra värnplikten frivilligt är ännu låg, så för flickornas del är det här ingen förklaring.

Dels väljer var fjärde student att inte söka in till någon utbildning överhuvudtaget. Det här är verkligt bekymmersamt och tyder på att vi har ett allvarligt problem.

Att komma in på högskola vid första försöket i dagens Finland är inte heller lätt. Den unga har ofta en stressig vår med studentskrivningar bakom sig och skall sedan sadla om och hitta motivation för att läsa till inträdesproven. Ibland lyckas det bra, ibland inte. Att studentexamen och avgångsbetyget skulle få en större betydelse vid antagningen till högskoleutbildningen har varit på tapeten. Tanken är till vissa delar värd att föras vidare. Men det är ändå alltid viktigt, att också kunna ge studeranden som inte lyckats till fullo i studenten eller under skoltiden, en chans att komma in på den utbildning man drömmer om. Lämplighet kan inte alltid bedömas utgående från ett examensbetyg. Därför behövs också inträdesförhören i framtiden, som en kanal för intagning.

Det är uppenbart är att vi behöver en större satsning på studiehandledning, såväl i den grundläggande utbildningen som i gymnasiet. Den unga behöver någon att bolla sina tankar med, mångsidig information och vägledning för att kunna navigera rätt mellan utbildningsalternativen. Till det behövs såväl professionellt stöd från skolhåll som vuxenstöd i hemmen. Jag önskar en skön sommar till alla läsare och nyss utexaminerade.

Anna-Maja Henriksson

Riksdagsledamot

SFP