Vi finländare, inte minst vi österbottningar, har på detta sätt under flere årtionden visat vår solidaritet gentemot några av världens mest utsatta människor.
En stor del av de flyktingar Finland tar emot är s.k. kvotflyktingar som våra myndigheter tillsammans med FN:s flyktingkommissariat UNHCR väljer ut. Vår nuvarande regering har i regeringsprogrammet förbundit sig, att i likhet med tidigare praxis under hela 2000-talet ta emot 750 kvotflyktingar per år. I förhållande exempelvis till Sverige som år 2012 tar emot 1900 kvotflyktingar, är vår insats rätt blygsam. Just därför skulle det naturligtvis vara ytterst viktigt att kvoten också skulle fyllas ut till fullo.
Tyvärr har flyktingkvoten ändå inte alltid, på grund av utdragna administrativa förfaranden, kunnat uppnås under kalenderåret. Ett stort problem är bristen på kommunplatser. På alla håll i landet har man inte öppnat dörren såsom många kommuner i Österbotten gjort. Till exempel år 2011 torde antalet mottagna kvotflyktingar beklagligt nog stanna betydligt under 700. Så kan vi inte ha det. Det är naturligtvis viktigt att Finland också i praktiken kan leva upp till det vi lovat.
Därför behöver vi ytterligare förbättra samarbetet mellan staten och kommunerna när det gäller utplacerandet av flyktingarna i kommunerna. Som en följd av att endast ett fåtal kommuner varit genuint villiga att ta emot flyktingar, brukar väntetiden i flyktinglägren för redan utvalda flyktingar bli väldigt lång, ibland till och med över ett helt år. Det har till och med hänt att personer som beviljats flyktingstatus och väntar på besked om kommunplats, hunnit dö i flyktinglägren.
För ett land som Finland, som vill vara föregångare på många plan, också då det gäller mänskliga rättigheter, borde det inte vara oöverkomligt att få systemet med mottagande av kvotflyktingar att fungera. Under förra regeringens tid höjdes också kommunersättningarna en del. Kanhända borde de ännu ses över.
Jag är glad över att dagens Finland, till stor del tack vare att vi under snart ett halvsekel har tagit emot utsatta människor från främmande länder, har blivit mer öppet, fördomsfritt och internationellt. Låt oss fortsätta på den linjen.
Kolumn i Vasabladet 19.2.2013
