Under veckan som gått har jag ett flertal gånger frågat mig själv vad som håller på att hända i vårt land. Det lilla tappra landet med den tappra befolkningen, som överlevde kriget och lyckades bygga upp en nordisk välfärdsstat med flit och arbete. Samtidigt som flyktingar från världens oroshärdar strömmar in i Europa för att söka sig till trygghet, ställer sig finländare på gränsen i Torneå  i armkrok och bildar en mänsklig mur. Detta för att demonstrera att flyktingarna inte är välkomna hit, att de ska svänga om och åka tillbaka. Självfallet är media på plats, och det dröjer inte länge före bilderna på denna fientliga mänskomur har spridit sig på nätet. Så har våra egna medborgare med sitt eget agerande påverkat bilden av Finland utåt. För det är det som sker. Mänskor är inte okänsliga. En bild kan säga mer än tusen ord. Och bilden blir lätt den som demonstranterna önskade. Kom inte hit. Vi vill inte ha er. Det får mig att må illa.

                                                                  

Fredagens händelse i Lahtis där finländare attackerar en buss med flyktingar med fyrverkeripjäser och där Röda Kors arbetare utsätts för stenkastning är allvarliga incidenter, likaså attacken i Kouvola mot ett flyktinghärbärge. Det handlar om ren och skär rasism samt brottslig verksamhet som samhället måste ta kraftigt avstånd från på alla plan.

 

Samtidigt som detta sker, ställer tusentals finländare upp runt om i landet för att hjälpa till när det gäller att få tak över huvud på flyktingarna, samlar in kläder och förnödenheter m.m. Röda korset engagerar frivilliga och mänskor donerar medel för att kunna bidra till den hjälp som nu behövs såväl utomlands som hemma. Men dessa bilder sprids inte lika snabbt och får inte lika stor genomslagskraft. Tyvärr. Jag är övertygad om att vi är många finländare som inte vill att vårt land ska sammankopplas med dem i mänskomuren. De representerar inte det Finland vi känner stolthet över. Därför blir det också så viktigt med de signaler vårt lands beslutsfattare ger. Såväl presidenten som regeringen och riksdagen bär här ett mycket större ansvar än de enskilda medborgarna.

 

Det är också därför som jag är ytterst besviken på regeringens linje att rösta blankt i tisdags då det gällde att hitta en gemensam lösning på fördelningen av 120.000 asylsökande mellan EU-länderna. Tjugo medlemsländer röstade för en bindande kvotfördelning. Fyra,  Ungern, Slovakien, Tjeckien och Rumänien röstade emot. Att Finland då väljer att rösta blankt var inte klok och framsynt politik. En blank röst, räknas som ett nej i EU-sammanhang. Statsministern anser att det inte hade någon betydelse, att alla ändå visste att vi är villiga att ta emot vår andel på 2400 asylsökande från den gemensamma kvoten. Det håller inte. Tyvärr är det helt uppenbart att regeringens linje handlar om att hålla Soini och Sannfinländarna i ledet. Regeringsprogrammets skrivning fick gå före landets fördel. Det är svagt, mycket svagt. Finland är en viktig del av Norden och borde i alla sammanhang sträva efter att hållas i EU:s kärna. Nu håller regeringen på att placera oss i offside, och det borde statsminstern minsann vara orolig över.

 

Att vår utrikesminister därtill uttalat sig oansvarigt om vår närmaste granne Sverige har heller inte gjort saken bättre. Jag var med riksdagens grundlagsutskott på besök hos Sveriges konstitutionsutskott i Stockholm onsdags, och passade på att ge en annan bild av Finland än den som Soini och regeringen bjudit på den senaste tiden. Nu måste det bli slut på klavertrampen från regeringens sida. Finland kan bättre.