Den finländska ekonomin växer snabbt tack vare ett bättre globalt läge. Det här är bra och det är glädjande att sysselsättningsnivån närmar sig 72 procent. Ändå finns det många saker som borde göras, men som regeringen låter bli.
Regeringen konstaterar själv att utbudet på arbetskraft borde öka, men ändå görs ingenting för att gynna exempelvis arbetsrelaterad invandring med en slopad behovsprövning av utländsk arbetskraft. För att vi ska klara av att hålla hjulen rullande i landet, måste också utbudet av arbetskraft öka. Samtidigt behöver vi satsa på välmående och trivsel i arbetet och på kontinuerlig vidareutbildning. SFP vill också vara mer ambitiösa genom att ta sikte på en sysselsättningsgrad på minst 75 procent 2022 och på sikt 80 procent. Österbotten når dessa nivåer, varför skulle inte resten av landet kunna göra det? Ju fler som jobbar, dess bättre för såväl individen som samhället. Kort sagt, ju mera skatteintäkter dess mer har vi att fördela till välfärden.
Jag medger ändå att det finns bra saker i regeringens rambudget. Det är välkommet att SFP:s ursprungsförslag om utarbetandet av ett nationellt program för mental hälsa blir av, att minimidagpenningen höjs med 80,50 euro per månad och att garantipensionen höjs. Ändå är det tydligt att regeringen nu sysslar med något jag skulle beteckna som plåsterpolitik. Man erbjuder plåster på såren för det som regeringen själv tidigare har skurit ned – ta nu utbildningen som det grövsta exemplet.
Vad gäller Österbotten och vården finns det fortfarande flera behov som blir obesvarade från regeringens håll. Medborgarna i landet behöver behandlas jämlikt, och därför behöver vi en läkarhelikopter, gärna i form av en kombihelikopter som också kan tjäna i sjöräddningen. Jag har fört diskussioner med många ministrar om detta, och steg åt rätt håll har tagits. De slutliga besluten saknas ännu. Sedan är det klart att Vasa Centralsjukhus borde få sin fulljour. SFP fortsätter jobba för att vi ska landa på 12+1-modellen.
Det är också klart att de stora reformerna, som den nödvändiga reformen av familjeledigheterna, en helt ny socialskyddsreform och de strukturella problemen inom arbetslivet, faller på nästa regering. Vi behöver ett samhällsklimat som andas optimism för barnfamiljer, arbetslivet och samhället på det stora hela.
Det är bra att de offentliga finanserna de närmaste åren kommer i balans för första gången efter finanskrisen 2008. Men, ser vi på lite längre sikt är inte samhällsekonomin så rosig som den målats upp. En betydande del av regeringens arsenal för att balansera upp framtidens hållbarhetsunderskott bygger på att vi de närmaste tio åren kan stävja kostnadsökningen med 3-4miljarder inom social- och hälsovården.
Det är väldigt få som tror att social- och hälsovårdsreformen på riktigt ska ge inbesparingar. Tvärtom tyder mycket av det som experterna sagt på det motsatta. Vi behöver inte en vårdreform som ökar byråkratin och förvaltningen, vi behöver en reform som åtgärdar de brister som finns idag, då det gäller tillgång till läkare och jämlik vård.
