Varje dag beviljas fem finländare under 30 år sjukpension. Det har programmet Spotlight rett ut. Unga människor som borde ha livet framför sig. Var är det som det brister i vårt samhälle, då det här får fortgå? Varför ser vi inte signalerna hos barnen och de unga i tid?

Den här diskussionen är viktig, och jag är glad att Svenska Yle på olika sätt under veckan uppmärksammat frågor som ligger oss alla nära under temat ”Tryggare kan ingen vara ”.

I Spotligth programmet redogjordes bl.a. för vad det blir att kosta samhället om man sätter in psykoterapi och andra förebyggande åtgärder i tid, jämfört med vad det blir att kosta om problemen uppmärksammas alltför sent. Inte överraskande visade uträkningen att en tidig insats där en ung människa får vård i tid och får terapi exempelvis i 5 år, totalt sett blir mycket billigare än om situationen blir den att den unga måste beviljas sjukpension p.g.a. djup depression. För att inte tala om allt det mänskliga lidande det innebär, att aldrig riktigt kunnat ta del i ett normalt arbetsliv och känna glädjen av att kunna försörja sig själv och skapa sig en egen framtid enligt egna önskemål.

I riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott, där vi nu bekymrar oss över den ökande ungdomsarbetslösheten, brukar vi räkna med att varje ung person, som marginaliseras och inte får en utbildning eller en arbetsplats, kostar samhället 1 miljon euro under sin livstid. Någon prislapp på det individuella lidande som individen och hans/hennes närmaste får utstå finns inte, det kan helt enkelt inte mätas i pengar.

Därför är det så viktigt att vi i våra kommuner, trots det ekonomiskt kärva läget, fortsätter att satsa på våra barn och unga. Vi får inte tillåta att den svaga ekonomin blir ett argument för att skära i det viktiga förebyggande arbete som görs. Tvärtom. Vi måste i stället fundera över hur vi täpper till de hål vi i dagsläget har i det skyddsnät som skall fånga upp dem som mår psykiskt dåligt och som behöver hjälp. Det behöver inte i sig alltid betyda mera pengar, men däremot nog mera kontakt. Och då tänker jag på hur viktigt det är med att det finns ett nätverk mellan skolan, dagvården, skolhälsovården, socialvården, ungdomsarbetet, mödra- och familjerådgivningen, sjukvården, och ibland också polisen. De vuxna måste våga agera. Ibland behövs heller inte mera än en fråga. Hur mår du?

Då jag växte upp, under Pippi Långstrumps glansdagar, var det mycket sällsynt med långtgående barnskyddsåtgärder. Den första kontakt med barnskyddet för mig var nog just ”Prusiluskan” i Pippi. Hon kom på hembesök och blev i och för sig till andra med sin skyddsling, men hon fanns där. I dag tror jag att vi i våra kommuner borde ha mod att ta tillbaka de ”hemsystrar” vi hade förr. Da-gens familjer kan också råka ut för plötsliga svåra situationer, en svår sjukdom, ett dödsfall, kanske i kombination med arbetslöshet och då borde det finnas hjälp att få. Alla har inte far- eller morföräldrar att ta till. I all den politik vi bedriver, såväl på lokalplanet som på riksplanet är det dags att inse att det alltid är bättre att förebygga än att släcka då det redan brinner.

Anna-Maja Henriksson
riksdagsledamot, SFP