En viktig lagändring ur rättssäkerhetssynvinkel som godkändes under veckan handlar om domarnas språkkunskaper. Ändringen hänger samman med att vi från 2010 har 27 tingsrätter istället för dagens 54 i vårt land.

Lagen är välkommen för att den på ett konkret sätt stadgar om hur man skall gå till väga för att trygga den grundlagsenliga rätt som var och en av oss har att inför domstol använda sitt modersmål finska eller svenska. Vid varje tvåspråkig tingsrätt skall härefter finnas minst en domare med utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i befolkningsminoritetens språk inom domkretsen. Det handlar bl.a. Karleby tingsrätt, Egentliga Finlands och Österbottens tingsrätt. Den sistnämnda den enda på fastlandet med svenska som majoritetsspråk. Antalet domare med utmärkta kunskaper i befolkningsminoritetens språk kommer i praktiken att variera mellan 2 till 8 per domstol. Antalet fastslås av statsrådet genom förordning.

I lagutskottet kunde vi också slutligen enas kring vissa viktiga skrivningar. Vi betonar att antalet domare med särskilda språkkunskaper anpassas till de faktiska förhållandena och behoven vid de tvåspråkiga tingsrätterna. Som en följd härav behöver läget också följas upp fortgående, och beredskap finnas att öka antalet språkdomare då behov kan konstateras.

Jag noterar också gärna att lagutskottet omfattade skrivningen i betänkandet som gäller möjligheten att inrätta s.k. språkavdelningar vid våra tingsrätter. Det är bra att det finns olika alternativ att i praktiken tillgodose de språkliga rättigheterna, eftersom förhållandena ser olika ut i olika delar av vårt land. När t.ex. Pargas tingsrätt sammanslås med Åbo till Egentliga Finlands tingsrätt, kommer man samtidigt enligt justitieministeriets beslut, att inrätta en svensk språkavdelning där. Språkavdelningar är ss lagutskottet säger, ett sätt att behålla befolkningsminoritetens språk som ett levande arbetsspråk i domkretsen. Däremot kommer ingen finsk språkavdelning att inrättas vid Österbottens tingsrätt, eftersom behov inte finns för en särskild sådan.

Att man verkligen kan påverka i utskotten har jag fått goda erfarenheter av. Det gällde också i högsta grad då vi behandlade den lag som innebär att alla fastighetsärenden, såsom lagfarter och inteckningar, överförs från tingsrätterna till lantmäteribyråerna. Ingen hade i något skede av beredningen av den lagen överhuvudtaget analyserat vad som sker ur språklig synvinkel. I utskottet lyfte jag fram den här problematiken. Som lagen var skriven innebar den att inte en enda tjänsteman, varken domare eller övrig personal inom tvåspråkiga lantmäteribyråer, hade behövt ha annat än nöjaktiga kunskaper i svenska. Så kan det naturligtvis inte vara. Resultatet blev en utförlig behandling som utmynnade i att riksdagen kräver att regeringen under hösten 2009 ger en utredning över de lagstiftande åtgärder och andra åtgärder som har vidtagits för att garantera att de språkliga rättigheterna är tillgodosedda.

Att slå vakt om de språkliga rättigheterna är ändå inte någon självklarhet för alla i riksdagen. Som god konsumentupplysning fungerar den avvikande åsikt som sattes in av två ledamöter i lagutskottet, den ena representerande sannfinländarna, den andra representerande samlingspartiet. Ur deras synvinkel var det helt okej att ingen av personalen i tvåspråkiga lantmäteribyråer behöver annat än nöjaktiga kunskaper i svenska.

Anna-Maja Henriksson
riksdagsledamot och viceordförande i Lagutskottet