Min rubrik ” Den svenskspråkiga utbildningens betydelse för Finland” kunde man uppehålla sig kring en längre stund, ja säkert en hel dag. Jag skall ändå hålla mig till den avtalade tiden.
Enligt lagen om grundläggande utbildning är skolans undervisningsspråk antingen finska eller svenska. Då vi resonerar kring den svenskspråkiga utbildningens betydelse för Finland, kan vi göra det ur åtminstone tre perspektiv. Ur landets perspektiv, ur kommunens och regionens perspektiv och naturligtvis ur individens, elevens perspektiv. Självfallet finns här många gemensamma nämnare. För ett litet land som Finland, är en välutbildad befolkning guld värd. Det är med kunskap, bildning och utbildning som vi kan hålla oss väl framme på den globala marknaden i framtiden. Finland kommer aldrig att vara landet med billig arbetskraft, det skall vi inte heller sträva efter. För oss, som ett exportberoende land, med tillgång till vissa naturresurser, men med ett utmanande geografiskt läge, är det så att det är med högklassigt kunnande kombinerat med stabila samhällsförhållanden, social förmåga, kreativitet och språkkunskaper som vi i framtiden skall finansiera vår välfärd. För välfärden måste skapas före den fördelas. Och det är de framgångsrika företagen som skapar tillväxt, som ger arbetsplatser, som ger skatteinkomster som ger välfärd. Därför är skolan så viktig. Därför är målet att varje ung finländare skall komma in på en utbildningsplats, och få en examen så viktig. Och därför är det så centralt att den moderna skolan ger våra barn och unga de färdigheter de behöver på livets stig, så att vi utbildar till jobb och framtidsbygge, inte till arbetslöshet. En av nycklarna till Finlands framgångar som en nation som hör till de mest välbärgade i världen, bygger just på utbildningen. Tillgången till gratis grundutbildning för varje barn, oberoende av familjebakgrund och oberoende av föräldrarnas inkomster, har varit och kommer att vara en av våra största styrkor. Den allmänbildande skolan har utvecklats i takt med tiden, och skall så göra också framöver.
Bästa vänner,
Gymnasieutbildningen, så som vi känner den idag, har långa anor. Min bestämda uppfattning är att gymnasieutbildningen också framöver, kommer att ha sin givna plats som den breda allmänbildande grundutbildningen på vilken det är gott att bygga vidare i universitet och högskolor. För det behöver Finland. Självfallet behöver vi också en god yrkesutbildning, och på den fronten har vi gjort mycket goda framsteg under de senaste decennierna. T.o.m. så goda, att yrkesutbildningen i en del av vårt land och också i en del av ”Svenskfinland” är mera attraktiv än gymnasieutbildningen. Det goda är att vi behöver bägge. Och att man kan välja det som passar en bättre. På den vägen skall vi fortsätta – jag tror inte på de förslag om en sammanslagning av gymnasierna och yrkesskolorna som med jämna mellanrum kommer upp i debatterna. Vi behöver duktiga yrkesmän och kvinnor i framtiden som jobbar mera praktiskt inom såväl vård och omsorg som inom industrin och byggbranschen bara för att nämna några. Men vi behöver också alla de unga som är intresserade av att fördjupa sig lite mera, och satsa på att studera lite längre. Därför är den framtida gymnasieutbildningen också så viktig. Och därför är det av största betydelse att gymnasieutbildningen också följer med tiden, kan erbjuda det som de unga är intresserade av och också klarar av att ta till vara den moderna tekniken.
För kommunerna och regionerna, är det naturligtvis oerhört viktigt att kunna ge sina ungdomar möjligheten till gymnasieutbildning. Vi har idag 397 st gymnasier i vårt land varav 38 st svenskspråkiga. Medelstorleken på gymnasierna är 257 elever. De svenska gymnasiernas storlek varierar från Mattlidens gymnasium med 504 elever som är störst till Kotka svenska samskola med 44 elever som är minst. Inom yrkesutbildningen ser det helt annorlunda ut. Där har kommunerna redan en längre tid vant sig med att man tillsammans på ett större område, ofta inom ramen för en samkommun, sköter yrkesutbildningen för en hel region. Gymnasierna igen har fortfarande nästan uteslutande kommunen som upprätthållare. När elevunderlaget minskar och kraven på framtidens gymnasier skärps, är det helt nödvändigt att fundera över hur man kunde göra mera tillsammans. Kursutbudet är viktigt för eleverna, och konkurrensen mellan gymnasierna har tilltagit. Det viktiga för kommunerna i framtiden, kommer att vara att kunna erbjuda sina unga en attraktiv och tillräckligt bred gymnasieutbildning. Ett litet gymnasium med begränsat kursutbud, kommer att få svårt att göra sig gällande i framtiden. Därför är de utredningar som nu gjorts runt om i Svenskfinland så viktiga.
Låt oss för en stund ännu upprätthålla oss vid den svenska gymnasieutbildningens betydelse för eleven. För kunden! För eleven är det många olika faktorer som påverkar valet efter årskurs nio. Hemorten, familjen, kompisarna, de egna målsättningarna, men naturligtvis också hur attraktiva skolmiljöer som erbjuds och vilka möjligheter de olika utbildningsalternativen ger. Här kommer såväl de fysiska skolbyggnadernas skick och trivsamhet in i bilden, som kursutbudet samt skolans rykte och image. För eleven är frågan om det är kommunen, eller en samkommun eller något annat organ som upprätthåller skolan, fullständigt egal. Den saknar helt betydelse. Den insikten borde vi allt mer få med i vår diskussion om det framtida gymnasienätverket. För eleven, är det viktiga att undervisningen är intressant, att man trivs med skolan och dess lärare, att man erbjuds intressanta studiekombinationer och att skolan också har såväl modern teknisk utrustning som moderna undervisningsmetoder. Också här måste den finlandssvenska skolan kunna mäta sig med den finska. Vi får inte bli på efterkälke!
När det gäller den moderna tekniken tror jag också det vore dags för själva studentexamen att moderniseras. Nu syftar jag inte på ibland olyckliga moderniseringar av själva proven, utan på tekniken. Att man i Studentexamen år 2012, i högteknologilandet Finland, ska pränta ner sina svar med blyertspenna känns minst sagt föråldrat. Nu är det hög tid att ta i bruk modern teknik också på detta område.Dessutom är det fullständigt klart att Studentexamensnämnden måste ta ett ännu större ansvar för att studentexamensproven skall vara rättvisa och jämlika för de finska och svenska eleverna. Vi kan inte ha fler översättningsgrodor där uppgifter blir omöjliga att lösa på svenska. Vi kan inte heller försätta en språkgrupp i en sämre position bara för att uppgiften är otydlig på svenska. Här finns ännu mycket att förbättra.
Bästa vänner,Låt mig för en stund ännu upprätthålla mig kring några aktuella frågeställningar kring den finlandssvenska skolan och utbildningen. Förra veckan fick årets studenter sina resultat och nästa vecka är det dags att med rosor, glädje och stolthet uppvakta festföremålen. Över 28.000 studenter skall nu finna sin väg vidare i livet. Av dessa 28.000 kommer en hel del, i exakta tal 2.050 från de 38 svenskspråkiga gymnasierna vi har i Finland. För många österbottniska abiturienter har i synnerhet finskan varit den stora utmaningen. Förståelsen för vikten av att skriva landets andra nationalspråk finns, men färdigheterna varierar. För gymnasieelever här i huvudstadsregionen är finskan inte alls på samma sätt en jobspost utan ett av många ämnen att klara av. Om vi då ser hur det ser ut i de finskspråkiga gymnasierna vad gäller svenskan, får vi tyvärr konstatera att det är allt färre som skriver svenska i student-skrivningarna: På fem år har antalet pojkar som skriver studentsvenskan minskat med 50% och antalet flickor minskat med 20%. År 2010 skrev mindre än hälften av de finskspråkiga pojkarna studentexamen i svenska. Bland flickorna var andelen 78 %. De finskspråkiga elever som är mest benägna att skriva studentsvenskan finns i Österbotten och östra Nyland, medan de minst benägna finns i norra Karelen, Birkaland och södra Savolax.
Ointresset att avlägga studentsvenskan ger avsevärda problem vid de finska yrkes-högskolorna och universiteten, då studerandes kunskaper i svenska är så svaga och måste förkovras i grundstudiedelen. Det är helt förståeligt, att man i de finska yrkeshögskolorna reagerat. Självfallet borde grundkunskaperna vara på den nivån, att man har en god plattform att fortsätta från. Därför vore det också så viktigt att kunna tidigarelägga svenskan i de finska skolorna och helst också få in någon timme till. Frågan är faktiskt högaktuell. Som ni vet håller regeringen på och förhandlar om undervisningsminister Gustafssons förslag till ny läroplan för den grundläggande utbildningen. Det förslag till timfördelning som först föreslogs från undervisningsministern och hans stab skulle ha inneburit två steg bakåt och var i sig en stor besvikelse. Istället för att förslaget hade kunnat innehålla morötter för tidigareläggning av undervisning i svenska, så föreslogs morötter för tidigareläggning av undervisning för andra språk än de inhemska och engelska! Men den skutan har nu via gediget arbete svängt en del. Förhandlingar om timfördelningen pågår för fullt och jag hoppas att en lösning som tillfredsställer alla kan hittas.
Den först föreslagna språkmodellen skulle slå kraftigt mot de tvåspråkiga kommuner som tidigare erbjudit såväl finska som engelska eller engelska och svenska som långa språk. I våra svenska skolor läser våra barn normalt både lång finska och engelska. I förslaget skulle nämligen nog främmande språk stödjas, men för undervisningen i finska, svenska och engelska skulle kommunen få en betydligt mindre statsandel. Detta går stick i stäv med det förslag som en arbetsgrupp vid Undervisnings- och kulturministeriet presenterade för någon vecka sedan. Där föreslog man en tidigareläggning av undervisningen i svenska i lågstadiet. Det är den vägen vi borde gå för att öka förståelsen för svenska språket och den finlandssvenska kulturen bland finskspråkiga!
Nu när man förhandlar om läroplanen är det viktigt att komma ihåg regeringsprogrammet. Där har alla regeringspartier förbundit sig till att ta i bruk Ahtisaari-gruppens förslag och den långsiktiga strategi för de två nationalspråken som håller på att utarbetas. Detta gäller naturligtvis också för skolan och utbildningen. Och härifrån kommer vi in på rätten till en svensk skola. Fast vi är knappt sex procent av befolkningen, har vi 100 procentiga behov. Det handlar om språkliga grundrättigheter, varken mer eller mindre. Att få lära sig sitt eget språk i en skola där undervisningen sker på detsamma, är ett av fundamenten i vårt tvåspråkiga land. Att en stor del av de finskspråkiga föräldrarna i huvudstadsregionen är intresserade av tvåspråkiga skolor, är oerhört fint. Det är något som vi skal l ta lyra på. Vi ska göra det genom att hitta modeller där barn kan fostras in i en genuin tvåspråkighet, en tvåspråkighet som stärker både det egna modersmålet och det andra nationalspråket.
Samtidigt skall vi komma ihåg att man också i framtiden måste ha möjlighet att välja skola enligt modersmål. Den principen kan vi aldrig ge vika från. Ifall den svenska och finska skolan skulle sammanslås riskerar ortens minoritetsspråk att bli lidande på majoritetsspråkets bekostnad. Detta gäller såväl områden med en stark finsk som svensk majoritet. För att undvika detta är språkbadsskolor en utmärkt lösning som behöver utvecklas ännu mera än tidigare.
Det finns mycken utvecklingspotential kvar vad gäller undervisningen i nationalspråken och att utveckla flera och nya metoder inom språkbad och språkduschar. Vi måste se till att det även i fortsättningen finns möjligheter för roliga och okonventionella sätt att komma i kontakt med och lära sig det andra språket. Men detta får inte göras på bekostnad av den svenska skolan och de svenskspråkiga elevernas möjligheter att på lika grunder få lära sig sitt modersmål. Ja till kreativitet och nya tankar, men klar gränsdragning till sådant som skulle riskera vår svenska skola på sikt!
Bästa vänner,Gymnasieprojektets utgångspunkt har varit individens rätt till högklassig utbildning, valfrihet och tillräckligt kursutbud i gymnasiet. Att öka valfriheten får inte ske på bekostnad av den allmänbildande skolan som ger alla jämlika möjligheter att vara sin egen lyckas smed. Vi måste låta människor få utbilda sig till jobb och framgång. Därtill bör vi fortsättningsvis satsa på internationalism och studerandeutbyte.Att ta språnget från gymnasiet in i högskolevärlden kan vara utmanande i sig. I synnerhet för de som inte riktigt vet vad de vill bli och vad de vill studera. Ny forskning (Goran Puaca) vid Göteborgs universitet visar att många unga i gymnasiet är osäkra på vad deras utbildningsval skall leda till och att felaktiga val har blivit svårare att ändra. Redan i högstadiet ska de unga veta vad de vill bli när de är vuxna, det vill säga när de är 25-30 år. Detta sätter allt större och tidigare press på våra ungdomar. Därför bör vi satsa mera på studiehandledning, både i den grundläggande utbildningen men även i gymnasiet. Den unga behöver någon att bolla sina tankar med, få mångsidig information och vägledning för att kunna navigera rätt mellan utbildningsalternativen. Till det behövs såväl professionellt stöd i skolan som vuxenstöd i hemmet.
Till sist,Jag vill inte ännu ta ställning till vilken modell som skall väljas på olika håll i Svenskfinland. Om det är Regiongymnasier, sammanslagningar av gymnasier eller djupare samarbete gymnasier emellan som är morgondagens modell. Men jag är rätt säker på att vi inte kan fortsätta som idag. Därför skall vi vara konstruktiva i den fortsatta diskussionen och försöka se till helheten och det ansvar vi har för att trygga goda, konkurrenskraftiga gymnasieutbildningsalternativ för våra unga i framtiden. I grund och botten är det så att den svenska utbildningen garanterar att det också i framtiden finns svenskspråkiga och tvåspråkiga i vårt land. Samtidigt är den svenska skolan en viktig bärare av finlandssvensk kultur och en garant för vår kulturautonomi. Skolan är med andra ord viktig både som hörnsten i den egna språkliga identiteten men också för den kulturella identiteten. Styrkan i den finlandssvenska undervisningen idag är att den är väldigt elevcentrerad. Eleverna uppvisar goda resultat samtidigt som de trivs i sin finlandssvenska skolmiljö. Det här skall vi värna om! Enligt den senaste Pisaundersökningen är finlandssvenska elever faktiskt bland de 10 bästa i världen! Detta är bevis nog på att vi är på rätt väg! Samtidigt är finskspråkiga elever ännu bättre än de svenskspråkiga i Pisa-undersökningen. Och detta är något som vi måste ta på allvar, det glappet ska inte fortsätta växa. Istället skall vi satsa på det vi är bra på – skolmiljö och trivsel samt att lära oss av våra finska vänner. För även om vi är bra, kan vi alltid bli bättre. Och i ett land med två livskraftiga nationalspråk behövs starka, livkraftiga skolor – på svenska och på finska.
