Fattigdomen i Finland var hett debattema under veckan i riksdagen. Oppositionen krävde regeringens avgång eftersom den anser att regeringen borde ha gjort mera för de fattiga. Frågan är viktig och det är bra att den lyfts upp på den främsta politiska agendan. Hur ett samhälle klarar av att ta hand om dem som har det allra sämst ställt, är en talande mätare på ett välfärdssamhälles framgång.

Finland är på många sätt ett rikt land. Medellivslängden hos befolkningen har stigit och den förväntade livslängden för kvinnor är idag 83 år och för män 76 år. Spädbarnsdödligheten är låg, och mänskor behöver inte svälta i vårt land. Dessa fakta är i sig bevis på att den nordiska välfärdsmodellen har gett resultat. Samtidigt är det ett faktum, att det ännu i vårt land finns allt för många som lever under väldigt knappa förhållanden.

Vad har då regeringen gjort ? Jo, faktiskt en hel del under de senaste åren. Nu senast höjdes grundavdraget i beskattningen, för första gången på 20 år. Studiestödet har höjts, likaså de lägsta pensionerna och lägsta moderskaps- faderskaps och föräldrapenningen. Nästa år tar vi i bruk garantipensionen som ytterligare kommer att förbättra situationen för de allra fattigaste pensionärerna. Garantipensionen garanterar alla en minimi pension på 685€ per månad. Barnbidragen skall också bindas till index. Vi är med andra ord på rätt god väg. Men det är ju naturligtvis så att det alltid för oppositionen går att bjuda över. 

Det är också viktigt att minnas att trots den globala ekonomiska krisen och den kraftiga konjunkturnedgången i vårt land, har regeringen valt att inte skära i grundtryggheten. Det här är möjligt för att man under tidigare år insett vikten av att betala av på statsskulden. Hade man inte gjort det hade situationen i dag varit än mera bekymmersam.

 Statens skuldbörda ökar nästa år med 13 miljarder €. Det innebär att ca var fjärde euro lånas som behövs för att hålla statsmaskineriet rullande och klara av att betala inkomstöverföringarna till befolkningen i form av pensioner, barnbidrag, studiestöd och arbetslöshetsförmåner. Allt det som nu lånas skall också en dag betalas tillbaka. Att öka skuldbördan ytterligare är inte ansvarsfullt och hållbart i längden. Det är att skuffa problemen framför sig till kommande generationer. Dagens Grekland kan tjäna som förskräckande exempel.

 För att vi skall kunna fördela välfärd måste den först förtjänas. Därför är sysselsättningen så viktig och i en nyckelposition. Regeringens stimulansåtgärder har hjälpt till att lindra läget i landet. Tack vare de pengarna kommer t.ex Kyrkostrands- och Jungmans skola att få sin efterlängtade nybyggnad.

 Men vi måste dock vara ödmjuka. Trots tilläggsbudgeter och förhöjningar av stöd finns det ännu mycket som kan och måste göras framöver. Det är föga smickrande att vi som enda nordiska land har brödköer. 

Nu gäller det för alla som kan, att bära ansvar för sin nästa. Att i dessa tider hota med strejkvapnet inom olika branscher har jag föga förståelse för. Att slå vakt om de arbetsplatser vi har är viktigt och att skapa förutsättningar för nya att utvecklas är vad vi behöver. Jag är glad att minister Wallin har föreslagit 30 miljoner i tipspengar för att skapa praktikplatser åt unga. 

Anna-Maja HenrikssonRiksdagsledamot, SFP